Idag håller jag workhop på Pedagog Malmö Live - ett superroligt evenemang där Malmös lärare föreläser och workshoppar för varandra under en hel dag. Det är Pedagog Malmö som arrangerar för andra året i rad och de gör ett superfint jobb! Jag velade en hel del och var länge inne på att hålla en workshop kring lässtrategier, men många av (en majoritet?) av Malmös lärare är igång med Läslyftet och därför tänkte jag att fler kanske var intresserade av hjälp med programmet DigiExam som vi använder i Malmö Stad.
För de som deltar i min workshop under dagen finns min presentation tillgänglig nedan:
tisdag 27 september 2016
fredag 9 september 2016
Läslyftet - Modul 1:1 - Vad gjorde jag?
På Pauliskolan i Malmö (kommunal skola) har vi satsat ordentligt på Läslyftet! Alla lärare på skolan är med och jag leder en grupp språklärare. Satsningen är treårig och detta första år börjar alla med modulen som heter Språk- och kunskapsutvecklande arbete. Idag tänkte jag berätta om den första övningen som ska genomföras ute i klassrummen och hur jag lade upp den.
Som exemplet föreslår beslöt vår grupp att köra en EPA men vi ändrade syftet. Vårt syfte med övningen var att få alla elever att vilja och våga prata målspråket, som i mitt fall är engelska. Vi skulle också vara uppmärksamma på hur stöttning kan gestalta sig i praktiken. Jag valde att genomföra två EPA med mina nya ettor, eftersom många känner nervositet just inför att prata engelska inför sina nya klasskamrater. Någon lektion innan hade vi pratat om gott kamratskap och hur klassen bör agera för att de som talar ska känna sig bekväma i situationen.
Tillfälle 1
Tillsammans med eleverna tittade jag på instruktionerna på bild 1 (se presentationen nedan). Jag såg till att alla hade papper och penna och visste vad de skulle göra i första steget och att de förstod att de sedan skulle få prata med bänkkamraten och till sist inför klassen. Därefter visade jag bilderna en i taget. Jag växlade bild när jag märkte att skrivandet avtog och eleverna tittade upp.
När alla elever hade fått fundera på och anteckna kring varje bild gick vi igenom bilderna igen, men den här gången skulle de berätta för sin bänkkamrat vad de hade skrivit. De skulle turas om att börja vid de olika bilderna. Jag gick runt och lyssnade och hjälpte till med ord. De ord som efterfrågades skrev jag även upp på tavlan eftersom fler kanske kunna tänkas behöva dem.
När vi hade gått igenom alla bilderna tittade vi på dem gemensamt och jag fördelade ordet så att alla i klassen fick säga något på engelska inför klassen, vilket alla också gjorde.
Eleverna lyssnade bra på varandra i helklass och alla verkade aktiva under pardiskussionerna. Jag märkte dock att en del diskussioner tog slut väldigt fort och att särskilda ord efterfrågades. Jag insåg att jag borde lägga mer tid på att försöka förutse vilka ord som kan tänkas efterfrågas vid en sådan här övning och tillgodose det behovet på ett mer effektivt sätt än vad jag gjorde den här gången. Jag noterade också att alla elever visserligen pratade men att några fattade sig väldigt kort och ibland med visst motstånd, särskilt vid den sista delen där vi tog det i helklass. Den här typen av övningar bör göras regelbundet för att eleverna successivt ska bli mer bekväma att prata engelska inför varandra.
Tillfälle 2
Den här gången kände eleverna till själva konceptet eftersom de hade gjort den första övningen bara någon dag tidigare. Det kan nämnas att eleverna just hade bytt sittplacering så de satt vid en person som kanske var lite ny för dem. Möjligtvis hade samtalen blivit ännu bättre om de hade pratat med samma person som förra gången. Samtidigt var det ett trevligt sätt för eleverna att komma till tals med sin nya bänkkamrat.
Jag förklarade att de denna gång endast skulle få svara på frågan av typen "What happens next?". För att stötta eleverna ytterligare hade jag den här gången också till varje bild lagt till ett antal ord som jag misstänkte att en del elever behövde känna till om de skulle kunna uttrycka sig om bilden. Jag berättade att de denna gång skulle få ord till varje bild och att vi innan de började skriva skulle säga orden tillsammans, så att de visste hur man uttalade dem.
Jag visade bilderna i tur och ordning och eleverna skrev. Vid varje bild sa jag glosorna högt och pekade på bilden. Eleverna upprepade ordet i kör efter mig. Eleverna skrev aktivt om bilderna.
När vi drog igenom bilderna igen under parsamtalen pratades det livligt i klassrummet. Jag ställde lite högre krav den här gången och om samtalen tog slut för snabbt uppmanade jag eleverna att "Keep talking!" genom att ställa följdfrågor till varandra (något vi hade tränat på på svenskan under morgonen).
Under det gemensamma samlingen fick en majoritet av eleverna sedan ge något förslag på vad de trodde skulle hända sedan. Jag frågade särskilt de elever som vanligtvis inte tar initiativ till att prata engelska inför klassen och de kunde alla säga något om de olika bilderna. Ofta använde de orden vi hade gått igenom. Efteråt fick eleverna genom enkel handuppräckning ta ställning till om orden hade gjort skillnad. En knapp tredjedel tyckte det och för just dessa elever kanske det var en viktig skillnad. Man skulle kunna utveckla uppgiften ytterligare nästa gång genom att tillsammans skriva upp ord som är relevanta till bilderna. Då hade kanske även de elever som ligger längre fram utmanats lite mer.
Sammantaget...
Jag har använt EPA tidigare, vilket jag tror många lärare gjort, men det är alltid nyttigt att ta sig tid att reflektera över vad effekten faktiskt blir av de små val man gör i klassrummet och vilka små justeringar man kan göra för att göra sina befintliga metoder mer effektiva. Det ska naturligtvis också bli väldigt spännande att höra vilka erfarenheter kollegorna gjort på mötet på måndag!
Som exemplet föreslår beslöt vår grupp att köra en EPA men vi ändrade syftet. Vårt syfte med övningen var att få alla elever att vilja och våga prata målspråket, som i mitt fall är engelska. Vi skulle också vara uppmärksamma på hur stöttning kan gestalta sig i praktiken. Jag valde att genomföra två EPA med mina nya ettor, eftersom många känner nervositet just inför att prata engelska inför sina nya klasskamrater. Någon lektion innan hade vi pratat om gott kamratskap och hur klassen bör agera för att de som talar ska känna sig bekväma i situationen.
Tillfälle 1
Tillsammans med eleverna tittade jag på instruktionerna på bild 1 (se presentationen nedan). Jag såg till att alla hade papper och penna och visste vad de skulle göra i första steget och att de förstod att de sedan skulle få prata med bänkkamraten och till sist inför klassen. Därefter visade jag bilderna en i taget. Jag växlade bild när jag märkte att skrivandet avtog och eleverna tittade upp.
När alla elever hade fått fundera på och anteckna kring varje bild gick vi igenom bilderna igen, men den här gången skulle de berätta för sin bänkkamrat vad de hade skrivit. De skulle turas om att börja vid de olika bilderna. Jag gick runt och lyssnade och hjälpte till med ord. De ord som efterfrågades skrev jag även upp på tavlan eftersom fler kanske kunna tänkas behöva dem.
När vi hade gått igenom alla bilderna tittade vi på dem gemensamt och jag fördelade ordet så att alla i klassen fick säga något på engelska inför klassen, vilket alla också gjorde.
Eleverna lyssnade bra på varandra i helklass och alla verkade aktiva under pardiskussionerna. Jag märkte dock att en del diskussioner tog slut väldigt fort och att särskilda ord efterfrågades. Jag insåg att jag borde lägga mer tid på att försöka förutse vilka ord som kan tänkas efterfrågas vid en sådan här övning och tillgodose det behovet på ett mer effektivt sätt än vad jag gjorde den här gången. Jag noterade också att alla elever visserligen pratade men att några fattade sig väldigt kort och ibland med visst motstånd, särskilt vid den sista delen där vi tog det i helklass. Den här typen av övningar bör göras regelbundet för att eleverna successivt ska bli mer bekväma att prata engelska inför varandra.
Tillfälle 2
Den här gången kände eleverna till själva konceptet eftersom de hade gjort den första övningen bara någon dag tidigare. Det kan nämnas att eleverna just hade bytt sittplacering så de satt vid en person som kanske var lite ny för dem. Möjligtvis hade samtalen blivit ännu bättre om de hade pratat med samma person som förra gången. Samtidigt var det ett trevligt sätt för eleverna att komma till tals med sin nya bänkkamrat.
Jag förklarade att de denna gång endast skulle få svara på frågan av typen "What happens next?". För att stötta eleverna ytterligare hade jag den här gången också till varje bild lagt till ett antal ord som jag misstänkte att en del elever behövde känna till om de skulle kunna uttrycka sig om bilden. Jag berättade att de denna gång skulle få ord till varje bild och att vi innan de började skriva skulle säga orden tillsammans, så att de visste hur man uttalade dem.
Jag visade bilderna i tur och ordning och eleverna skrev. Vid varje bild sa jag glosorna högt och pekade på bilden. Eleverna upprepade ordet i kör efter mig. Eleverna skrev aktivt om bilderna.
När vi drog igenom bilderna igen under parsamtalen pratades det livligt i klassrummet. Jag ställde lite högre krav den här gången och om samtalen tog slut för snabbt uppmanade jag eleverna att "Keep talking!" genom att ställa följdfrågor till varandra (något vi hade tränat på på svenskan under morgonen).
Under det gemensamma samlingen fick en majoritet av eleverna sedan ge något förslag på vad de trodde skulle hända sedan. Jag frågade särskilt de elever som vanligtvis inte tar initiativ till att prata engelska inför klassen och de kunde alla säga något om de olika bilderna. Ofta använde de orden vi hade gått igenom. Efteråt fick eleverna genom enkel handuppräckning ta ställning till om orden hade gjort skillnad. En knapp tredjedel tyckte det och för just dessa elever kanske det var en viktig skillnad. Man skulle kunna utveckla uppgiften ytterligare nästa gång genom att tillsammans skriva upp ord som är relevanta till bilderna. Då hade kanske även de elever som ligger längre fram utmanats lite mer.
Sammantaget...
Jag har använt EPA tidigare, vilket jag tror många lärare gjort, men det är alltid nyttigt att ta sig tid att reflektera över vad effekten faktiskt blir av de små val man gör i klassrummet och vilka små justeringar man kan göra för att göra sina befintliga metoder mer effektiva. Det ska naturligtvis också bli väldigt spännande att höra vilka erfarenheter kollegorna gjort på mötet på måndag!
fredag 2 september 2016
Motivationsmanifest!
 |
| Dart in Dartboard från Colourbox |
Inför läsårsstarten har jag sedan samlat mina anteckningar och satt upp konkreta mål för hur jag ska använda mina nya kunskaper i undervisningen. När jag satt upp mina mål har jag som ledord haft kompetens, samhörighet och autonomi, begrepp som återkommit i litteraturen. För att omgivningen ska vara så gynnsam som möjligt för elever att utveckla inre motivation (vilket i sin tur leder till det djupaste och mest varaktiga lärandet) måste de alltså få uppleva att de är kompetenta, att de kan påverka sin situation och att de "köper" de ramar och riktlinjer som existerar för undervisningen (autonomi) och att de känner samhörighet med gruppen och ledaren.
För mig innebär detta innebär att jag måste måste bli bättre på att:
- få varje elev att känna sig viktig och delaktig i gruppens arbete
- ge varje elev någon typ av positiv återkoppling under en lektion
- så ofta som möjligt ge varje elev bekräftelse på akademiska framsteg
- så långt det är möjligt engagera eleverna i undervisningens upplägg
- ha ett förhållningssätt som gynnar ett dynamiskt mindset
- eleverna varje lektion ska få uppleva att "det här lärde jag mig idag!"
- jag så ofta det är möjligt ger eleverna valmöjligheter
- diskutera och förklara syftet med att vi gör olika saker
- undvika ett kontrollerande språk
- undvika att i onödan koppla kunskap till betyg
Kanske kan en del av de här punkterna te sig klyschiga. Att elevinflytande är bra för motivation känner ju alla till! Men som med så mycket annat är det bra att få klyschorna förankrade i någon slags teori som fördjupar förståelsen och gör det lättare att använda sig av "klyschorna" på ett flexibelt sätt.
Det kanske också finns de som tycker att den här samlingen deviser låter som the highway to flummighet och gränslöshet. Men Deci skiljer tydligt på gränslöshet (permissiveness) och ett autonomifrämjande förhållningssätt (autonomy support): "Permissiveness is easy, but autonomy support is hard work. It requires being clear, being consistent, setting limits in an understanding, emphatic way”, vilket jag låter sammanfatta det här inlägget!
Det kanske också finns de som tycker att den här samlingen deviser låter som the highway to flummighet och gränslöshet. Men Deci skiljer tydligt på gränslöshet (permissiveness) och ett autonomifrämjande förhållningssätt (autonomy support): "Permissiveness is easy, but autonomy support is hard work. It requires being clear, being consistent, setting limits in an understanding, emphatic way”, vilket jag låter sammanfatta det här inlägget!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
