Kort om att inget veta

Någon gång när jag började läsa på universitetet för hundra år sedan var det någon lektor som påpekade för oss att ju mer ni lär er desto mer kommer ni att inse att ni ingenting vet. Det där tycker jag har känts så himla skönt att ta med mig i mitt yrkesliv. I början (faktiskt ända fram till nu ungefär) längtade jag till den dag då jag skulle känna mig "säker på min sak". Då jag skulle ha landat i någon slags grundfilosofi som med stadig kurs skulle kunna hjälpa mig att utan intermezzon styra min lärarskuta rätt och vägleda mig i kniviga situationer.

Men jag har just börjat inse att jag kanske aldrig kommer dit. Och att det kanske egentligen inte har något egenvärde att komma dit. Jag har jättemånga frågor. Och så himla mycket att bli bättre på och utveckla att det ibland känns hisnande. Bara en sådan sak som formativ bedömning. Tänk att bemästra det. Till fullo. I vardagen. Wow, liksom. Och allt annat på det. Språkutvecklande arbetssätt och motivationsteorier, som väl är det jag arbetar mest just nu med att utveckla och förfina. När jag möter gamla elever på stan, vill jag ibland gripa deras 30-åriga händer och se dem i ögonen och säga: "Förlåt! Förlåt för att jag inte var bättre!". Men de verkar i alla fall ha jobb och må bra och de hälsar glatt. Så kanske jag inte helt lyckades sabba deras förutsättningar att lyckas i livet.

"Questions on cut paper on blue background close up" från Colorbox

Men just i de stunderna känns de där orden som lektorn kläckte ur sig så tröstande. För kanske innebär alla mina frågor och undringar att jag börjar komma någonstans. Den vidd av okunskap som jag inser att jag har kanske bara är ett tecken på att jag egentligen är KUNNIG och VIS? Det är en fin tanke att ha i sitt strävande. Och något jag så tydligt märkte idag när jag satt och läste Karin Nygårds bok Så funkar Internet, är ju att all ny kunskap man förvärvar ger upphov till frågor. Ju mer kunskap, desto fler frågor... och bättre frågor kanske. Vem äger alla fibernäten? Vem bestämmer över kablarna på havets botten som de där hajarna tuggar på? Och hur lyckas alla komma överens om de där protokollen... skulle inte den förmågan kunna användas av FN-medlare???

Och ställa frågor är ju något jag i alla fall är bra på att göra utifrån alla de böcker jag läser och utifrån all den erfarenhet jag skaffar mig i klassrummet. Och kanske är det just alla de där frågorna som gör att jag hela tiden utvecklas och blir bättre? En utveckling på lektorns kloka ord är nog att kunskap börjar med frågor, och frågor, det har jag minsann!