Bort med betygen!

Ju mer jag funderar på saken, desto säkrare blir jag - betyg är negativa för lärande och lärarrollen och osäkra som urvalsmetod för högre studier. Jag skulle hellre se att Sverige använde sig av intagningsprov till högskolan!

Djupt och varaktigt lärande gynnas av en autonom (dvs. inre) motivation. Allt jag det senaste halvåret läst om motivation pekar på detta. Betyg är i sig själv en yttre motivation - moroten om man så vill, men lika ofta piskan - och detta, tillsammans med allt det för med sig i form av yttre kontroller påverkar den autonoma motivationen negativt. Till detta hör att lärarrollen blir kluven. Samtidigt som vi ska vara den som erbjuder motiverande lärandesituationer och en trygg och stimulerande vuxenrelation, ska vi vara domarna som står där i slutet av kursen och godkänner... eller underkänner. Att bygga upp relationen med och självförtroendet hos eleven som fick F, efter sommarlovet när nästa kurs följer, är inte alltid lätt. Utan betyg kan läraren och eleven tillsammans koncentrera sig på lärande (vilket naturligtvis inbegriper bedömning) och inte på tjänstemannautövning.

No Failing Grades On This Steet på Flickr av Alan Levine (CC BY 2.0)

Dessutom är betygen, som det så många gånger konstaterats, inte likvärdiga. Ursäkta min lättja denna sommar om jag inte rusar ut efter bevis i denna fråga, men vi är väl alla vid detta laget överens om det uppenbara i att elever med samma kunskaper och färdigheter inte nödvändigtvis får samma betyg? Detta är inte särskilt konstigt - att en enda bokstav, helt likvärdigt över landet, ska tillämpas för att sammanfatta något så komplext som kunskaper och färdigheter i ett ämne är ju helt omöjligt. Med inträdesprov får landets eftergymnasiala utbildningar möjlighet att fundera över vilka kvalitéer och färdigheter de egentligen vill att deras sökande ska ha och eleverna får möjlighet att söka på likare villkor än idag.

Min ställning i sakfrågan - att ha inträdesprov i stället för betyg som urvalsmetod på universitet och högskolor - känner jag ganska mig säker på. Att det inte är en simpel övergång inser jag naturligtvis och exakt hur det ska se ut och fungera vet jag inte. Ytterligare frågor, NPs roll och utformning och hur man uppmärksammar och hjälper elever som behöver extra stöd, kräver diskussion. Nu undrar jag dels vad ni andra tycker, och dels om det ens finns någon som driver den här frågan politiskt i Sverige?

Kort om att inget veta

Någon gång när jag började läsa på universitetet för hundra år sedan var det någon lektor som påpekade för oss att ju mer ni lär er desto mer kommer ni att inse att ni ingenting vet. Det där tycker jag har känts så himla skönt att ta med mig i mitt yrkesliv. I början (faktiskt ända fram till nu ungefär) längtade jag till den dag då jag skulle känna mig "säker på min sak". Då jag skulle ha landat i någon slags grundfilosofi som med stadig kurs skulle kunna hjälpa mig att utan intermezzon styra min lärarskuta rätt och vägleda mig i kniviga situationer.

Men jag har just börjat inse att jag kanske aldrig kommer dit. Och att det kanske egentligen inte har något egenvärde att komma dit. Jag har jättemånga frågor. Och så himla mycket att bli bättre på och utveckla att det ibland känns hisnande. Bara en sådan sak som formativ bedömning. Tänk att bemästra det. Till fullo. I vardagen. Wow, liksom. Och allt annat på det. Språkutvecklande arbetssätt och motivationsteorier, som väl är det jag arbetar mest just nu med att utveckla och förfina. När jag möter gamla elever på stan, vill jag ibland gripa deras 30-åriga händer och se dem i ögonen och säga: "Förlåt! Förlåt för att jag inte var bättre!". Men de verkar i alla fall ha jobb och må bra och de hälsar glatt. Så kanske jag inte helt lyckades sabba deras förutsättningar att lyckas i livet.

"Questions on cut paper on blue background close up" från Colorbox

Men just i de stunderna känns de där orden som lektorn kläckte ur sig så tröstande. För kanske innebär alla mina frågor och undringar att jag börjar komma någonstans. Den vidd av okunskap som jag inser att jag har kanske bara är ett tecken på att jag egentligen är KUNNIG och VIS? Det är en fin tanke att ha i sitt strävande. Och något jag så tydligt märkte idag när jag satt och läste Karin Nygårds bok Så funkar Internet, är ju att all ny kunskap man förvärvar ger upphov till frågor. Ju mer kunskap, desto fler frågor... och bättre frågor kanske. Vem äger alla fibernäten? Vem bestämmer över kablarna på havets botten som de där hajarna tuggar på? Och hur lyckas alla komma överens om de där protokollen... skulle inte den förmågan kunna användas av FN-medlare???

Och ställa frågor är ju något jag i alla fall är bra på att göra utifrån alla de böcker jag läser och utifrån all den erfarenhet jag skaffar mig i klassrummet. Och kanske är det just alla de där frågorna som gör att jag hela tiden utvecklas och blir bättre? En utveckling på lektorns kloka ord är nog att kunskap börjar med frågor, och frågor, det har jag minsann!

Läsning om motivation

Sommarregn. Mannen sitter och slumrar i fåtöljen. Barnen kollar på Netflix och mamman smygäter chocolate chip cookiesarna som bakades på förmiddagen. Slappesommarlovet är här och det är underbart.

Men lite tankeverksamhet mitt i den mentala härdsmältan är lika gott som kakor (nästan). Speciellt om det var ett tag sedan. Den viktigaste frågan som legat och grott i mig under det gångna läsåret är frågan om elevmotivation. Var skaffar man den? Hur underhåller man den? Och vilka fallgropar finns på vägen mot den?

Utgångspunkten har varit den att jag upplevt mig ha många och bra metoder för hur jag ska lägga upp min undervisning, men samtidigt insett att för de elever som inte är intresserade av att delta så räcker inte det. Och för de elever som endast är där för betygen så blir inte undervisningen så givande och utvecklande som den skulle kunna bli. I sådana situationer är det dags att börja felsöka sin verksamhet och på så sätt växte frågorna kring motivation fram. Under våren har jag samlat och läst artiklar som finns samlade nedan och avslutningsvis har jag läst boken Behovsanapssat ledarskap av Stefan Söderfjäll. En riktig pärla!

Boken vilar på en solid forskningsbas samtidigt som den har en synnerligen läsarvänlig ton och en god dos humor. Boken är inte skriven särskilt för skolan utan den tar upp ledarskap och motivation på ett mer allmängiltigt sätt. Jag gillar det eftersom det gör att jag själv måste tänka till och fundera över vad detta kan innebära för min roll som lärare, för mina elever och för det arbete jag ska leda i klassrummet.

Boken väckte många intressanta frågor. De viktigaste är kanske hur man ska hantera kontrollfunktioner som närvaro och hur man ska minimera betygens negativa effekt på den inre motivationen. Boken gav mig god vägledning när det gäller förändringar jag kan göra i mitt klassrum för att skapa en mer motivationsfrämjande miljö. Jag rekommenderar den till alla som har som uppgift att leda människor och glädjer mig särskilt åt att jag har en chef som gärna tar emot lästips inför sommaren:)

Många tack också till min gamla klasskamrat Johan Book (@johanbook) som kommer att få glädjen att dryfta och hjälpa mig med alla mina frågor inför hösten. Det var nämligen han som rekommenderade boken. Spana gärna in hans hemsida www.ledarkommunikation.se!

Dessa artiklar var också intressanta när jag sökte svar på mina frågor:

• "Motivational Strategies" - Wery & Thomson i Support for Learning 
• "När skolans lärande saknar mening" - Martin Hugo Pedagogiska magasinet 
• Motivation och vuxnas lärande - Helene Ahl. Trycksak Skolverket 
• "Toward and Economic Anthropology of Schooling" - Sidorkin i No Education Without Relation, 2004
• “Fortbildning som fungerar: kollegialt lärande” - Kapitel 4 i Per Kornhalls Förstelärare. 
• "Hur kan språkelevernas motivation stimuleras?" - Rocher-Hahlin i Lingua
• "Motivation en viktig nyckel till elevers skolframgång" - Skolverket (sammanfattning av Wery & Thomson ovan
• Hjärnpodden, avsnitt 13 - intervju med Anna Tebelius Bodin

Tack till alla på Twitter som hjälpte mig med lästips!

Tillägg: På Twitter frågade jag Stefan Söderfjäll om han kunde ekommendera fler böcker och han det gjorde han. Nu har jag läst Why We Do What We Do av Edward L. Deci och den är riktigt, riktigt bra! Läs den!