Varför jag helt plötsligt var så misslyckad... Igen!

Jag har börjat förstå hur saker hänger ihop.

Varje år, ungefär när kylan börjar fundera på att släppa för att lämna över till blöta och en och annan solstråle, känner jag mig alltid som en rätt misslyckad typ. Eller som en misslyckad lärare rättare sagt. Höstens strålande insatser har bleknat. De vattentäta planerna läcker som sållar och stordådens segersötma känns långt bort.

Men i år - äntligen - förstod jag varför det varje år blir på dette viset. Det är ju allt det här vabbandet och sjukandet och bortandet det kommer an på. Under några vintermånader de senaste sju åren (sedan jag fick barn - för att vara väldigt tydlig) har vardagen kantats av snor, kräk och febertoppar. Jag hastar in till skolan - ofta med dagen uppdelad mellan mig och maken - röjer runt och täpper till hål för att min skolskuta överhuvudtaget ska hållas flytande. Hem igen. Torka snor; torka kräk; smygjobba med vänsterhanden. Borta mer. Planerna spricker och eleverna, rätt nöjda med sin oväntade frihet - lullar glatt runt och gläds åt min frånvaro, utan att vidare bry sig om mina allt mer uppfordrande instruktioner på klassbloggen.

Det tar veckor att komma på rätt köl igen. Reda ut missförstånd. Sy ihop kunskaperna och färdigheterna med nöd och rå vilja. Kommendantfasoner. Rätta - förlåt bedöma - undan högarna som spiller över bordskanten medan elever undrar var allt tog vägen som de gjort den senaste månaden. Det som bor i det svarta hål som heter vabbruari.

Man kan undra varför jag inte kunnat se detta mönster tidigare, men jag har nog varit för trött. Lite skönt känns det i alla fall. Och snart är nog barnen förbi de där (sju?) svåra åren med alla baciller. För er som nyligen fått barn och har allt detta spännande framför er, kan det i alla fall vara bra att veta att om ni framöver - kanske en kulen marsmånad - skulle känna er osedvanligt misslyckade i ert yrkesutövande, så är det inte er det kommer an på utan di dära faseliga ongarna!