En av de negativa effekter införandet av 1:1 haft, för alla, i olika stor utsträckning, är att man delvis finansierar hårdvaran med färre lärare. Dessutom visar forskningen att lärarnas arbetsbörda ökar med en till en. I alla fall under en utvecklingsperiod som kan vara lång - upp till fem år. Sammantaget gör detta att eleverna i slutänden får ännu mindre av det de behöver mest - tid med sina lärare. Boken visar tack och lov på hur man kan minska den här negativa effekten betydligt:
Vi har sett att 1:1 lett till betydligt ökad arbetsbörda för lärarna. Läroboken överges. Det behövs nya strukturerade elevuppgifter. Det finns otaliga öppna lärarresurser på internet men nätet är stort och svåröverskådligt så mycket arbete behövs för att hitta, kvalitetsgranska och anpassa dessa resurser [...] Det som utmärker en skola där 1:1 är "fullständigt implementerat" är följande: Det finns en tillräckligt stor och användbar "bank" av delade (på skolan) pedagogiska resurser som är känd och regelbundet används av alla.
Grönlund, ss 44 och 39
Sweden location map av NordNordWest (CC BY-SA 3.0) |
Men.
Om inte varje lärare ska sitta och uppfinns hjulet om och om igen (denna slitna metafor). Varför ska då varje skola göra det? Eller ens varje kommun? Är inte kurserna och det centrala innehållet något som faktiskt är gemensamt för hela landet?
Att arbeta gemensamt på skolorna med att ta fram material är inget konstigt. Det är en del av det kollegiala lärandet. Men om man pratar om att avsätta resurser för att hitta, kvalitetsgranska och kategorisera material för alla ämnen i en digitaliserad skolmijö - skulle det inte kunna vara effektivare att göra på nationell nivå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar