Argumenterande tal: från start till mål

Med mina ettor ville jag lägga grunderna för att argumentera. Jag valde att göra så här! (Allt som allt tog det ca. 8 st 80-minuterslektioner.)

Inledning

Syfte: skapa lust och intresse, samt att ha en gemensam referenspunkt kring vilken vi kunde diskutera tal och argumentation.

Tillsammans tittade vi på ett program från Utbildningsradion. Det heter Tala ut, och programmet går ut på att en talexpert, Barbro Fällman, ger en lekman, stand-upparen Simon Garshasebi, olika retoriska uppgifter som han ska lösa. I det här programmet ska han övertyga ett gäng Bajensupportrar om att det enda rätta är att slå ihop storklubbarna i Stockholm till en klubb! I programmet presenterar Barbro en retorisk modell han ska använda för att strukturera sin argumentation.

Eleverna tyckte programmet var engagerande och lärorikt och efteråt sammanfattade jag Barbros retoriska modell på vår klassblogg. Det var den eleverna skulle strukturera sina tal efter! Under lektionens sista del fick de i sina lärloggar reflektera över vilka förkunskaper de hade kring argumentation och retorik. Syftet med detta var dels att eleverna skulle få aktualisera tidigare kunskaper och dels att jag skulle få en bild av vilka förkunskaper som fanns och i fall det fanns några som led av talrädsla.

orator av southtyrolean på Flickr (CC BY 2.0)

Gruppövning - den retoriska modellen

Syfte:

• att eleverna skulle få ta del av varandras tidigare kunskaper i ämnet
• att de tillsammans skulle få lösa en uppgift som innebar att de måste omsätta teori (den retoriska modellen) i handling (ett tal), 
• att de skulle träna på att använda talkort
• att de skulle få modeller av ett tal som liknar det, de själv senare skulle hålla

Uppgiften var att eleverna i grupp (sammansatta av mig) skulle förbereda ett tal utifrån en tes jag gett dem. De hade bara ca. 60 minuter på sig, så de var tvungna att fokusera och använda varandra för att lösa uppgiften. När de var färdiga skulle de ha förberett talkort utifrån den retoriska modellen. Det var dock inte de själva som skulle hålla talen utan det skulle jag göra utifrån talkorten de förberett. På så sätt slapp eleverna oroa sig över vem som skulle hålla talen under tiden de förberedde det, och fokus när talen hölls låg på innehållet eftersom talaren var densamma.

Inför nästa lektion förberedde jag mig genom att hålla talen ett par gånger. Jag försäkrade mig också om att använda länkande fraser för att binda ihop talets olika delar eftersom detta var något jag ville göra dem observanta på senare. När jag sedan höll talen, hade varje grupp ett responsformulär som de fyllde i. I formuläret skulle de ta ställning till talets olika kvalitéer.

Talen publicerades på klassbloggen.

Förberedelse inför eget tal

Syfte:

• att eleverna skulle få träna på hur man formulerar en tes
• att eleverna skulle få många exempel på bra formulerade teser
• att eleverna skulle kunna ta stöd i varandra och känna sig trygga inför sitt första tal på gymnasiet

Jag började med att dela ett dokument på Google Drive med eleverna där de fick i uppgift att lista olika förslag på teser. De fick ett relativt löst tema: skola och/eller politik. Skola för att det ligger nära dem själv, och politik eftersom de just då behandlar de olika partierna och politiska system på samhällskunskapen. Under 15-20 minuter brainstormade eleverna teser. Därefter gick vi tillsammans igenom teserna. En del tog vi bort; en del formulerade vi om; en del fick stå som de var. I detta sammanhanget kom vi in på saker som att en tes bör formuleras som en uppmaning eller ett påstående, och att tesen måste vara tydlig och relativt specifik.

När vår gemensamma lista var klar, presenterade jag den sista taluppgiften för eleverna. Den gick ut på att de tillsammans i par skulle välja en av teserna i dokumentet, att de tillsammans skulle planera sitt tal (efter den retoriska modellen), men att de sedan skulle hålla talen var för sig. Klassen
delades in i två delar så att varje halvgrupp innehöll samma tal, men med olika talare. Eleverna skulle bilda par efter sittplaceringen i klassrummet (som arbetslaget tillsammans gör med jämna mellanrum). Talen skulle spelas in.

Pair of Angels av Simon Webster på Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)

Genomförande

Talen hölls i halvklass som planerat. Ämnesplanen i svenska kräver att eleverna ska kunna använda berättartekniska hjälpmedel, t.ex. en Powerpoint. I detta skedet ville jag dock lägga fokus vid den retoriska modellen och att tala inför en grupp. Att använda en digital presentation på rätt sätt är en konst i sig och lägger man inte fokus vid det i förberedelserna riskerar presentationen snarare att bli en snuttefilt för den osäkre talaren och påverka helhetsintrycket negativt. Att använda en digital presentation kommer jag att introducera nästa gång eleverna ska hålla tal.

Jag tog bort bänkarna och katedern (som jag aldrig har framtill i klassrummet) och i stället skapade jag en tom yta för talaren med två-tre rader stolar framför. Att ha sin åhörarskara samlade framför sig gör det lättare för eleven att vända sig till dem. Det gör också att åhörarna får lättare att se sin förändrade roll, från elever i ett klassrum, till åhörare i en talsituation. Själv satt jag avsides framtill och spelade in med min mobilkamera. På så sätt fanns inte kameran direkt i elevens synfält och det blev lättare för eleven att vända sig mot kamraterna och inte bara mot läraren.

Efterarbete och uppföljning

Syfte:

• att träna kamrat- och självbedömning
• att bli medveten om brister och kvalitéer i den egna produktionen samt få fundera över hur talet kan förbättras.

Direkt efter talen anmälde ett par elever genast att de ville hålla sitt tal igen eftersom de upplevt att de absolut kunde bättre än vad de redovisat vid tillfället. Detta välkomnade jag och bad att få återkomma med tidpunkt. Innan detta skedde skulle dock eleverna själv få ge feedback på sitt och partalarens framförande. Inför nästföljande lektion lade jag därför varje elevs tal i deras svenskmapp på Google Drive. Därefter uppmanade jag dem att publicera talen på Youtube.

Eleverna använde sedan Youtubes annoteringsverktyg för att ge feedback på talen. Fördelen med att eleverna gav feedback på detta sätt, var att de verkligen tvingades titta på sina tal och ta ställning till vad som fungerade och inte fungerade på ett konkret sätt. Det gav mig dessutom värdefull information om vilken insikt eleven hade rörande sitt eget framförande. Dessutom behövde ju inte jag, när jag sedan gav respons ta tid att upprepa en massa saker som eleven själv redan insett och var medveten om. Eleverna fick också se partalarens presentation och de kunde på så sätt se hur man kunde ha samma innehåll, men att själva framförandet spelade stor roll för hur talet uppfattades och togs emot. Innan eleverna började ge feedback visade jag ett av talen som jag redan hade gett feedback på för att eleverna skulle se vilken typ av feedback det var jag ville de skulle ge.

Elever i ettan tycker generellt att det är svårt att ge feedback. De är väldigt generella och sällan negativa i sina bedömningar. Kamratbedömning och självbedömning är något man måste jobba kontinuerligt med, och under momentet gick jag runt i klassrummet, och både stöttade och gav råd till de som tyckte det var svårt. Vi det här tillfället pratade jag också med varje elev individuellt om huruvida de kunde tänka sig att göra om talet, när de nu spenderat tid med att fundera på vad som kunde förbättras. Detta resulterade i att drygt halva klassen valde att göra om sina tal, vilket kändes väldigt positivt.

Finish Line Door Mat av aaron på Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

Avslutning

De flesta eleverna uppfyllde samtliga kunskapkrav på E eller högre. I det fåtal fall där eleverna inte nådde målen berodde det dels på talskräck (vi lade upp en individuell plan för vad som ska uppnås under vårterminen) och dels på att de ändå hade skrivit en text som de läste upp rakt av. Det får vi jobba vidare med. Nästa år tänker jag återanvända den här uppgiften. Den kändes genomtänkt och eleverna lyckades bra med ett moment de brukar tycka är rätt svårt:)

Vem sätter du betyg på? Egentligen.

Jag fick mycket positiv respons igår på mitt inlägg om att återvinna material. Min avsikt idag var att skriva ett inlägg om ett lyckat sätt att lägga upp argumenterande tal i svenska på. Sen satte jag mig ner för att bedöma ett par eftersläntrande elevuppgifter. Därför blir det idag ett tråkigt, lite bittert inlägg med en anklagande ton. Om fusk och hemmaskrivna uppgifter. Så pedagogiskt osexigt. Jag gör det ändå.

Min grundpolicy är att när jag sätter betyg på mina elever så utgår jag från underlag som visar vad just den eleven kan. Inte vad de kan med hjälp av andra. Det är också den principen vi ska sätta betyg efter, om det inte uttryckligen står något annat i ämnesplanerna. När det gäller vissa skriftliga underlag, innebär det att de skrivs i skolan och ingen annanstans.

Nu har jag på sistone tänkt att jag kanske är rabiat. Många andra lärare verkar ju, som regel snarare än undantag, ta in hemskrivna alster. Jag kanske bara ska ha lite tillit? Och så har jag därför vid ett par tillfällen låtit elever komplettera eller färdigställa hemifrån. Vad händer? Jo, genast sitter jag där med flera texter som är uppenbart avskrivna. Obekväma samtal väntar. Tid tar det. Det är inte kul eller givande någonstans faktiskt.

By Carly Franklin at Flickr (CC BY-ND 2.0)

Är mina elever dåliga människor? Speciella på något sätt? Naturligtvis inte. Jag skulle säga att de nog är som tonåringar är mest. En del av dem gör vid något tillfälle bedömningen att de gärna vill ha ett bra betyg, men förmågan eller tiden eller intresset räcker för tillfället inte till, och andra saker (kanske till och med annat skolarbete?) prioriteras. Det är sannerligen mänskligt och de är lika fina för det.

Nej. Jag känner nog snarare ilska gentemot de lärare som sitter där med sina fina inlämningsuppgifter och sätter sina höga betyg och blundar för att den egna ämbetsmannautövningen sker på väldigt lösa grunder. Medan jag får bli den där besvärliga, misstänksamma kollegan och läraren som är så väldans petig.

Jag hoppas att jag har skrivit tillräckligt mycket och varit med tillräckligt länge för att inte behöva tala om, att jag vet att examinationer kan se ut på väldigt många sätt, att jag vet att man lär sig som allra mest när man arbetar tillsammans med andra, och att jag förstår att vissa examinationer är lämpade att genomföras i grupp. Etcetera. Etcetera.

Men jag hoppas också att den där ute som känner sig träffad av det här inlägget, har mod att öppna ögonen och se att det kanske finns skäl att ifrågasätta rättssäkerheten i den egna bedömningen.

Och nu kontrollerar jag mig för att inte raljera och utveckla och hötta ännu mer med fingret.

Hötta (skånska): att vifta hotfullt

Är jag effektiv? - Återvinning för lärare!

I veckan hade jag förmånen att delta vid ett möte med Edward Jensinger och skolförvaltningscheferna i Malmö Stad. Edward var där för att presentera Unos Uno med Malmöperspektiv. Unos Uno är ett treårigt forskningsprojekt som nu är över och som resulterat i en mycket läsvärd bok som kan laddas ner här: Att förändra skolan med teknik: bortom "en dator per elev" (Åke Grönlund, 2014). Jag var på mötet som representant för Pauliskolan.

En av de sakerna boken tar upp är att införandet av 1-1 (en dator per elev) innebär merarbete för lärarna. Inte ibland utan som regel. Dessutom tar det tid innan denna arbetsbörda minskar. Hur lång tid det tar är osäkert eftersom man inte kunnat se en minskad arbetsbörda under de tre åren forskningen pågått. De skolor som trots detta lyckats med sin satsning har bland annat en sak gemensamt: "en tillräckligt stor och användbar 'bank' av delade pedagogiska resurser som är känd och regelbundet används av alla" (Grönlund s. 39).

Edward och jag har dryftat det här tidigare - det här med att lärare måste använda varandras material mer. Jag har inte alltid varit positiv. Jag har hävdat att den förberedelseprocess som leder fram till ett undervisningsmoment i klassrummet är värdefull i sig själv och att man går miste om den om man använder andras material för mycket. Edward har menat att det inte är så svårt, och jag har nog i mitt stilla sinne tänkt att just den där biten förstår han inte riktigt.

Colorful Recycling Containers for Trash by epSos.de (CC BY 2.0)

Men sedan är det ju så att det kan dröja innan polletter trillar ner och jag vet inte riktigt vad det var som var avgörande denna gång. Kanske att Unos Uno-forskningen lyfter fram att det absolut viktigaste för framgång är att undervisningen är lärarledd, och att lärarens tid med eleven är helig. Kanske också insikten om att nästan allt jag gjort med elever detta läsår är nyproducerat material. Upplägg, innehåll, allt.

Är det rimligt? Denna fråga måste jag ju ställa mig själv. Är det effektivt? Använder jag min tid på ett ansvarsfullt sätt så att den kommer mina elever till gagn på bästa sätt? Jag är medveten om att jag förändrat min undervisning till det bättre på många punkter de senaste åren, och att det kräver mod och eftertanke att testa nya saker. Min vilja och goda förmåga att utveckla mitt hantverk är en av de saker jag är mest stolt över. Men kanske borde nästa mål vara att lära mig bygga vidare på andras och mitt eget arbete? Att  satsa vidare på saker som varit lyckade eller som kan bli det om jag ändrar på dem lite grann?

Vi gillar ju återvinning. Vi är måna om att inte slänga mat i onödan, om att låta kläder gå i arv och vara rädda om saker så att de kan användas länge, så att vi får mer för våra pengar och sparar på jordens resurser. Kanske vi - JAG - borde tillämpa detta synsätt även på min egen undervisning, så att jag inte står där en dag och upptäcker att mina resurser är slut, att jag är utarmad, och så att mina elever får så mycket som möjligt av det som är det viktigaste: min närvaro.