Plickers - effektivt responsverktyg för klassrummet!

Responsverktyg finns det gott om idag och de är väldigt användbara i den formativa bedömningen. Min favorit har hittills varit Mentimeter, men denna utmärkta tjänst har nu fått en utmanare, eller i alla fall någon som kommer att dela rampljuset framöver: Plickers!

Idén bakom Plickers är att eleverna får vars en liten skylt med en QR-kod. Läraren visar en fråga på datorn/skärmen med fyra olika svarsalternativ och eleverna svarar genom att vända sina QR-skyltar på olika håll. Läraren skannar då av klassrummet med sin device och svaren syns på skärmen.

Tjänsten har förvånansvärt lite hick-ups och avläsningen fungerar väldigt smidigt - ackompanjerat av elevernas oooohhhhanden och aahhanden när deras svar pluppar upp på skärmen!

Fördelar

Mycket mer effektivt än att alla elever ska öppna datorerna och navigera in på olika sidor och svara på frågor. Det här går på en minut. Om någon elev ångrar sig kan man bara skanna deras skylt igen.

Jag kan se vem som har svarat vad, utan att eleverna kan se varandras svar.

Väldigt lätt att komma igång

Man kan ange vilket svar som är det korrekta

Nackdelar

Man kan av förståeliga skäl inte ha öppna svar här utan det är antingen true/false eller flervalsfrågor som gäller

Jag tackar kollegan Magnus Dahlström för tispet och avslutar med lite bilder!

Mina tvåor får ge feedback på lektionen om opposition!

Man skapar klasser på hemsidan och när jag sedan tryckt ut QR-korten skrev jag bara elevens namn på baksidan. Jag samlade in dem efter lektion och kan sedan dela ut dem igen när det är dags nästa gång. Vill man kan både få laminerat korten själv, eller beställa via Amazon till en kostnad av ca 160 SEK

När man skapat en fråga ska man inte glömma att ange för vilken klass/grupp den ska användas! Se pilen "Add to plan" - kanske inte helt intuitivt namn för den manövern:)

När man skannar ser man vilka elever som skannats av - detta syns även i telefonen under skanningens gång, så det är lätt att få med alla.

Vill man kan man visa svaren genom att klicka "show answers". Grafer visar man på fliken "Graph" och på knappen högst upp till höger blir man av med hela klasslistan!

Skrivmallar i svenska 3

Jag har tidigare beskrivit hur jag använder språkmallar i svenska 1, men det kan vara väl värt att nämna att sådana kan vara till stor nytta även på en mer avancerad nivå. Att använda skrivmallar förknippas ibland med lägre årskurser men jag har bara positiva erfarenheter av det. Skrivmallarna ger stöd i nya typer av skrivande och ger eleverna konkret välgledning om hur man kan och bör uttrycka sig i en viss genre.

Jag vill också passa på att citera Haijer och Meestringa som lyfter fram att det "är en förträfflig metod för lärare som saknar lingvistiska specialkunskaper men ändå vill ge sina elever språklig stöttning" (Språkinriktad undervisning, 2010). Detta är alltså en metod som inte bara språklärare utan alla lärare enkelt kan använda!

Vidare. I svenska 3 har jag detta och förra året ägnat mycket tid åt litteraturanalys, vilket varit en relativt ny genre för eleverna. De har också, av olika anledningar, varit rätt ovana vid själva analysarbetet. Efter att ha byggt upp förståelse kring olika typer av berättarperspektiv har jag som stöd för det första skrivandet använt mallen nedan:

Eleverna har fått skriva ensamma eller i par och tillsammans har vi sedan tittat på olika lösningsalternativ, som eleverna fått jämföra och värdera i grupp. Detta är särskilt givande eftersom det ger eleverna flera och än mer konkreta exempel på hur man uttrycka sig kring litteraturvetenskapliga grepp och med litteraturvetenskapliga termer. Det är också ett effektivt sätt för mig att ge feedback, som vi ibland glömmer inte enbart måste förekomma skriftligt och individuellt.

I det här sammanhanget får man också möjlighet att lyfta detaljer som hur källhänvisningarna bör se ut och vilken information de bör innehålla. Med hjälp av det här har eleverna något att bygga vidare på när det är dags att skriva en egen lite längre analys.

Google Classroom - en flört som dog!

När jag såg @idaaspens Twitterkommentar: "Sitter på jobbet och är lyrisk över Google Classroom. Det finns inget negativt att säga om det. Inget!",  förstod jag att jag var tvungen att vara lite motvalls. Jag känner mig personligen mycket skeptisk i nuläget, men som alltid när det gäller Google, hoppfull inför framtiden!

Vad är då Google Classroom? Jo, där kan du skapa ytor för dina kurser och sedan dela uppgifter med dina elever, som de sedan lämnar in, innan (förhoppningsvis) uppgiftens givna deadline. Du har också ett flöde där du kan diskutera med dina elever. I Malmö Stad används GAFE, och i mitt arbetslag använder vi en klassblogg som kommunikation utåt, och sedan Driven (naturligtvis med andra inslag) som arbetsyta. Dessutom har vi en kollega som har trixat till Driven och lagt till en hel del funktioner som vi tidigare saknat. För mig är det alltså detta Google Classroom har att mäta sig mot.

Invändning 1

Google Classroom bygger på ett klassrum där eleverna arbetar individuellt mot skriftliga uppgifter med en satt deadline. Eftersom jag använder den typen av uppgifter relativt sällan känns det inte motiverat att introducera ännu en yta för eleverna att förhålla sig till. Min feedback till Google har varit: gör det möjligt att dela uppgifter med elevpar och elevgrupper där man kryssar för i grupplistan vem som ska få dokumentet.

Invändning 2

I en uppgifts inlämningslista ser du tydligt alla som lämnat in eller är försenade med uppgiften. Du kan här lämna kommentarer till eleven i anslutning till uppgiften. Sedan är det meningen att läraren ska betygsätta uppgiften hjälp av en poängskala från 1-100 (hepp!) alternativt lämna uppgiften ej betygsatt. Jag inser att inget tvingar mig att använda denna styggelse, men bara åsynen av den gör mig tirriterad. Min (tyst inne i huvudet och i detta inlägg) feedback till Google: Phuleeeease!!

Invändning 3

När man skapar en uppgift kan man välja att dela ett dokument med varje elev (varje elev får en separat kopia av dokumentet) och detta är ju efterlängtat. Eleven blir automatiskt ägare till dokumentet. När eleven lämnat in uppgiften överförs ägarskapet till läraren. Om läraren sedan skulle välja att skicka tillbaka uppgiften till eleven så förs ägarskapet tillbaka till eleven igen. Jag testade bara GC i en månad så jag har glömt exakt vad som skedde här (kanske förstod jag det aldrig helt), men varje gång ett dokument överförs, skapas en kopia, så till slut fanns där ungefär en miljon dokument med snarlika namn som "Kopia av kopia av kopia av kopia av dokumentets namn". Min feedback till Google: lite smidigare, if you please!

Invändning 4

Gaara 1st Day Confused by BakaCreationz at DeviantArt (CC BY 3.0)

Det blir ytterligare ett ställe för eleverna att hålla kolla på. Idag är det mailen och bloggen de måste ha uppsikt över, och sedan arbetar vi i Driven. Det här blir ytterligare ett om det inte ska användas väldigt styvmoderligt. Om Classroom hade kunnat ersätta bloggen hade vi kanske haft något fint på gång, men här finns inte ens en anslagstavla där man kan samla information eller möjligheten att tagga/ordna innehåll. Dessutom skulle jag vilja kunna göra valda delar av mitt klassrum tillgängligt för heeela världen, där föräldrar, kollegor och fangirls och boys kan se vad vi gör bakom den stängda dörren!

Så, alltså!

Jag gläds med Ida Aspviken, som en gång räddade mig från det alla lärare fruktar, att stå med brallorna nere och inte ha förberett ett smackelibom till nästa lektion, och hoppas att hon må njuta och fortsätta vara alldeles lyrisk över Google Classroom. För egen del ser jag framtiden an och använder så länge Blogger och vår skönt pimpade Drive:)

Förstelärare - Vem är jag nu?

Redan i augusti fick jag en förfrågan av Pedagog Malmö att skriva en artikel kring försteläraruppdraget, och ända sedan dess har uppgiften legat där och skvalpat i medvetandet utan att jag känt mig redo att formulera mig kring det. Kanske är det dags nu.

Jag säger det viktigaste först: jag är kluven till reformen. Jag förstår tanken med att man vill skapa fler karriärvägar för lärare i syfte att göra yrket mer attraktivt. Jag förstår tanken med använda yrkesskickliga lärare för att driva på utvecklingen lokalt ute på skolorna. Men sättet att göra det på har nackdelar och målen skulle kunna nås på andra sätt. För många lärare - lika skickliga som jag - får inte en högre lön, en finare titel, eller extra tid till utvecklingsarbete. Att framhäva enskilda i ett kollegium, skapar onödig risk för polarisering av färdigheter, engagemang och utveckling.

Hur då, undrar ni kanske? Jo, på flera sätt. Precis som elever i klassrummet, speglar sig läraren i sin omgivning för att få syn på sig själv. Vi ser våra lärarjag i elevernas, kollegornas och rektorernas gensvar på vårt arbete. För den kompetente lärare som söker en förstelärartjänst och inte får den, trots skicklighet och framgång (betygen, förlåt, förstelärartjänsterna, tog slut?) kan det kännas motigt. För den sökande som kanske dessutom upplever (rätt eller orätt) att en mindre kompetent kollega har fått en tjänst, kan till och med en bitter eftersmak infinna sig. De förstelärare som dessutom får tid över i tjänsten att hålla i handledning och fortbildning kan dessutom utvecklas i ännu högre takt än tidigare. Färre undervisningstimmar gör att man får större makt över hur man fördelar tiden och större möjligheter att jämna ut de arbetspucklar som alltid infinner sig under terminen. Tempot och stressnivån i de ordinarie tjänsterna däremot, gör att den energi och det fokus som krävs för att förändra undervisningen kan vara svår att uppbåda.

Från Pixabay CC0 - Public domain

Varför sökte jag då ens - ifall jag nu inte tyckte det var en bra reform? Jo, helt enkelt för att jag är just kluven. Jag tycker det är bra med mer pengar till lärare. Jag tycker det är bra med mer tid till utvecklingsarbete i skolan och jag tycker att jag är ett bra val när vi nu ska ha förstelärare. Jag ska också villigt erkänna att det är ofantligt skönt att äntligen få känna att jag har en skälig lön. En skälig lön och extra tid till skolutveckling, som jag verkligen brinner för. Det går inte att passa på den bollen. Redan när nyheten om karriärtjänsterna dök upp i media, hade jag i flera år haft 80% undervisning och 20% ansvar för utvecklingsarbete mot hela skolan. Att söka var en självklarhet.

Faktum kvarstår dock. Om syftet med karriärtjänsterna är att göra yrket mer attraktivt och bidra till ett mer effektivt utvecklingsarbete i skolan - då finns det bättre sätt. Den slitna klyschan "money talks, bullshit walks!" är inte helt sann. Muntlig feedback från elever, kollegor och rektorer har gjort betydligt mer för min utveckling och mitt engagemang i skolan, än vad den årliga löneförhandlingen har gjort. Men när det gäller samhällets värdering av läraryrket, så ligger det något i det. Idag är det pengarna som talar, och samhällets feedback till lärarna de senaste tjugo åren har varit glasklar: Det där kan väl alla göra. Håll käften, och sluta klaga!

Om alla lärare hade en lön som matchade yrkets komplexitet, ansvar och utmaningar så hade det på ett mer effektivt sätt påverkat yrkets dragningskraft. Och om alla lärare hade haft utrymme till utvecklingsarbete i vardagen så hade många fler blivit mycket bättre, oavsett utgångsläge.

Det enda jag i slutänden inte är kluven till är att jag älskar mitt jobb, att jag är rätt person på rätt plats, och att jag är väldigt glad över att ha fått bra förutsättningar att göra mesta möjliga av det. Jag önskar att fler kunde få känna det.

Exempel på hur man kan jobba med språkmallar!

Under den hektiska vårterminen läste jag ett gäng äldre skönlitterära texter om krig med mina ettor. Jag använde olika lässtrategier med de olika texterna för att göra dem åtkomliga för eleverna som sedan på egen hand skulle läsa en sista text om krig (utdrag ur På Västfronten intet nytt) och jämföra denna med de andra för att undersöka hur krig skildrades i de olika texterna. Detta gick alldeles utmärkt och jag tänker återkomma till hur jag just det vid ett senare tillfälle.

Men! Den första lilla uppgiften på det rätt traditionella provet, gick ut på att eleverna skulle sammanfatta ett par av texterna. Sammanfattningarna skulle inledas med en källhänvisning och vi hade gått igenom hur man sammanfattade skönlitterära texter genom att använda de fem frågorna: Vem? När? Var? Vad? Hur? Alla utom två av eleverna gick bet på denna "enkla" uppgift.

Kalla kårar nerför frökens rygg.

Jag insåg att jag naturligtvis hade tagit en hel del för givet här och det var denna "enkla" del av examinationen som hade behandlats mest styvmoderligt under förberedelserna. Så jag fick göra om och göra... mer rätt.

Min strategi blev att först visa två goda exempel och modella hur frågorna kan användas i praktiken. Därefter ville jag arbeta med stöttning genom att eleverna parvis skulle få arbeta med språkmallar i två övningar som vi gemensamt tittade på, och därefter skulle de få försöka själv. Så här gjorde jag!

Modella

I början av höstterminen läste vi tillsammans romanen Desert Walker av Wilhelm Agrell som vi hade boksamtal kring. Jag skrev två sammanfattningar av romanen som jag visade eleverna. Jag bad dem ta ställning till vilken de tyckte beskrev boken bäst och varför.

Stötta

När vi hade gjort detta och fick eleverna två lucktexter av mig. Först en lucktext (sammanfattning) av romanen The Absolute Diary of a Part-Time Indian som vi läst tillsammans på engelskan. I sammanfattningen hade jag tagit bort de ord som motsvarade svaren på den fem frågorna samt de informationsbitar man har med i en källhänvisning (titel, författare och utgivningsår i det här fallet). Eleverna fick parvis fylla i luckorna med lämpliga formuleringar och sedan fick de publicera sina förslag i en Padlet. Därefter diskuterade vi ett par av texterna.

Till den andra sammanfattningen med luckor hade jag valt "Mor Sauvage" av Guy de Maupassant, en novell alla hade läst i samband med litteraturtemat vi haft. Här hade jag i stället tagit bort de ord som länkar samman de olika informationsbitarna som utgör svaret på frågorna (vem, var, när, vad, hur). Jag påpekade för eleverna att de inte fick ändra mina ord eller min interpunktion. Även här skulle de lägga upp sina alster i en gemensam Padlet.

Eftersom jag inte var helt nöjd med den första diskussionen aktualiserade jag en situation där vi tidigare pratat om värdet av feedback. Jag poängterade värdet av få respons av en hel klass på det man skrivit, men också att man kan känna sig utsatt och sårbar av att få sin produktion så nära granskad. Detta innebar, menade jag, att man dels borde vilja få sin text granskad (för att få all den värdefulla feedbacken) men också att detta ställde stora krav på de som ger feedback, dvs. att den ges på ett konstruktivt och respektfullt sätt. 

Den andra diskussionen blev mycket bättre! Många par ville få sina texter granskade och vi kunde gå in på detaljer både språk- och innehållsmässigt. Vi diskuterade bland annat skillnaden med att säga "Vi tyckte novellen var grym och tragisk" och "Vi tyckte novellen var grym men tragisk" och hur betydelsen av ordet "grym" ändrades beroende på vilket skiljetecken man använde. Eleverna observerade också att jag minsann i min mall hade bytt tempus på slutet - något jag tjatat på dem att inte göra:) 

Egen produktion

Efter den sista diskussionen var det dags för eleverna att försöka på egen hand. Jag visade igen stödorden till de fem frågorna som jag hade skrivit på tavlan, och jag uppmanade eleverna att använda mina mallar för att formulera sig, och stödorden som en checklista för att se att de fått med allt. Sina sammanfattningar skulle de lägga i en Padlet igen och de skulle välja böcker som de ville rekommendera till de andra, eftersom vi ska ha en lästävling i sommar (eleverna mot mig och min parhäst Karolina som de har i alla sina SO-ämnen). 

Resultatet blev mycket bättre efter de här övningarna! Vi har fortfarande en bit kvar men befinner oss mycket närmre mållinjen. Dessutom får eleverna nytta av varandras boktips i sommar!

Själv har jag inspirerats av min tidigare kollega Hanna Stehagen som skrivit en hel del om skrivmallar i sin blogg Mitt språkutvecklande klassrum, samt av Pauline Gibbons bok Lyft språket - Lyft tänkandet! Båda mina inspirationskällor vänder sig främst mot lärare som undervisar andraspråkselever, men de råd man får är lika värdefulla för alla elever - och det kan inte nog poängteras att även många elever med svenska som förstaspråk är i stort behov av språkstödjande undervisningssätt. Fast det är nog ingen nyhet.

En nationell resursbank för den digitala skolan - Går det?

En av årets viktigaste böcker för alla som vill påverka skolan (och ha åsikter om den) är Att förändra skolan med teknik - bortom "en dator per elev" (Grönlund et al, 2014), resultatet av tre års forskning på hur 1:1 (en dator per elev) påverkar skolan.

En av de negativa effekter införandet av 1:1 haft, för alla, i olika stor utsträckning, är att man delvis finansierar hårdvaran med färre lärare. Dessutom visar forskningen att lärarnas arbetsbörda ökar med en till en. I alla fall under en utvecklingsperiod som kan vara lång - upp till fem år. Sammantaget gör detta att eleverna i slutänden får ännu mindre av det de behöver mest - tid med sina lärare. Boken visar tack och lov på hur man kan minska den här negativa effekten betydligt:

Vi har sett att 1:1 lett till betydligt ökad arbetsbörda för lärarna. Läroboken överges. Det behövs nya strukturerade elevuppgifter. Det finns otaliga öppna lärarresurser på internet men nätet är stort och svåröverskådligt så mycket arbete behövs för att hitta, kvalitetsgranska och anpassa dessa resurser [...] Det som utmärker en skola där 1:1 är "fullständigt implementerat" är följande: Det finns en tillräckligt stor och användbar "bank" av delade (på skolan) pedagogiska resurser som är känd och regelbundet används av alla.

Grönlund, ss 44 och 39

Sweden location map av
NordNordWest
(CC BY-SA 3.0)

Jag vet att vår skola har en bra bit kvar här. Vårt fantastiska Mediatek drar sitt strå till stacken, men man kan inte säga att en sådan bank som beskrivs ovan existerar hos oss ännu. Den skulle behöva vara långt mer omfattande för det. Helsingborgs stad har anställt en person vars huvuduppgift ska vara att ansvara för en sådan bank, och i Malmö finns spirande tankar på samma sak.

Men.

Om inte varje lärare ska sitta och uppfinns hjulet om och om igen (denna slitna metafor). Varför ska då varje skola göra det? Eller ens varje kommun? Är inte kurserna och det centrala innehållet något som faktiskt är gemensamt för hela landet?

Att arbeta gemensamt på skolorna med att ta fram material är inget konstigt. Det är en del av det kollegiala lärandet. Men om man pratar om att avsätta resurser för att hitta, kvalitetsgranska och kategorisera material för alla ämnen i en digitaliserad skolmijö - skulle det inte kunna vara effektivare att göra på nationell nivå?

Argumenterande tal: från start till mål

Med mina ettor ville jag lägga grunderna för att argumentera. Jag valde att göra så här! (Allt som allt tog det ca. 8 st 80-minuterslektioner.)

Inledning

Syfte: skapa lust och intresse, samt att ha en gemensam referenspunkt kring vilken vi kunde diskutera tal och argumentation.

Tillsammans tittade vi på ett program från Utbildningsradion. Det heter Tala ut, och programmet går ut på att en talexpert, Barbro Fällman, ger en lekman, stand-upparen Simon Garshasebi, olika retoriska uppgifter som han ska lösa. I det här programmet ska han övertyga ett gäng Bajensupportrar om att det enda rätta är att slå ihop storklubbarna i Stockholm till en klubb! I programmet presenterar Barbro en retorisk modell han ska använda för att strukturera sin argumentation.

Eleverna tyckte programmet var engagerande och lärorikt och efteråt sammanfattade jag Barbros retoriska modell på vår klassblogg. Det var den eleverna skulle strukturera sina tal efter! Under lektionens sista del fick de i sina lärloggar reflektera över vilka förkunskaper de hade kring argumentation och retorik. Syftet med detta var dels att eleverna skulle få aktualisera tidigare kunskaper och dels att jag skulle få en bild av vilka förkunskaper som fanns och i fall det fanns några som led av talrädsla.

orator av southtyrolean på Flickr (CC BY 2.0)

Gruppövning - den retoriska modellen

Syfte:

• att eleverna skulle få ta del av varandras tidigare kunskaper i ämnet
• att de tillsammans skulle få lösa en uppgift som innebar att de måste omsätta teori (den retoriska modellen) i handling (ett tal), 
• att de skulle träna på att använda talkort
• att de skulle få modeller av ett tal som liknar det, de själv senare skulle hålla

Uppgiften var att eleverna i grupp (sammansatta av mig) skulle förbereda ett tal utifrån en tes jag gett dem. De hade bara ca. 60 minuter på sig, så de var tvungna att fokusera och använda varandra för att lösa uppgiften. När de var färdiga skulle de ha förberett talkort utifrån den retoriska modellen. Det var dock inte de själva som skulle hålla talen utan det skulle jag göra utifrån talkorten de förberett. På så sätt slapp eleverna oroa sig över vem som skulle hålla talen under tiden de förberedde det, och fokus när talen hölls låg på innehållet eftersom talaren var densamma.

Inför nästa lektion förberedde jag mig genom att hålla talen ett par gånger. Jag försäkrade mig också om att använda länkande fraser för att binda ihop talets olika delar eftersom detta var något jag ville göra dem observanta på senare. När jag sedan höll talen, hade varje grupp ett responsformulär som de fyllde i. I formuläret skulle de ta ställning till talets olika kvalitéer.

Talen publicerades på klassbloggen.

Förberedelse inför eget tal

Syfte:

• att eleverna skulle få träna på hur man formulerar en tes
• att eleverna skulle få många exempel på bra formulerade teser
• att eleverna skulle kunna ta stöd i varandra och känna sig trygga inför sitt första tal på gymnasiet

Jag började med att dela ett dokument på Google Drive med eleverna där de fick i uppgift att lista olika förslag på teser. De fick ett relativt löst tema: skola och/eller politik. Skola för att det ligger nära dem själv, och politik eftersom de just då behandlar de olika partierna och politiska system på samhällskunskapen. Under 15-20 minuter brainstormade eleverna teser. Därefter gick vi tillsammans igenom teserna. En del tog vi bort; en del formulerade vi om; en del fick stå som de var. I detta sammanhanget kom vi in på saker som att en tes bör formuleras som en uppmaning eller ett påstående, och att tesen måste vara tydlig och relativt specifik.

När vår gemensamma lista var klar, presenterade jag den sista taluppgiften för eleverna. Den gick ut på att de tillsammans i par skulle välja en av teserna i dokumentet, att de tillsammans skulle planera sitt tal (efter den retoriska modellen), men att de sedan skulle hålla talen var för sig. Klassen
delades in i två delar så att varje halvgrupp innehöll samma tal, men med olika talare. Eleverna skulle bilda par efter sittplaceringen i klassrummet (som arbetslaget tillsammans gör med jämna mellanrum). Talen skulle spelas in.

Pair of Angels av Simon Webster på Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)

Genomförande

Talen hölls i halvklass som planerat. Ämnesplanen i svenska kräver att eleverna ska kunna använda berättartekniska hjälpmedel, t.ex. en Powerpoint. I detta skedet ville jag dock lägga fokus vid den retoriska modellen och att tala inför en grupp. Att använda en digital presentation på rätt sätt är en konst i sig och lägger man inte fokus vid det i förberedelserna riskerar presentationen snarare att bli en snuttefilt för den osäkre talaren och påverka helhetsintrycket negativt. Att använda en digital presentation kommer jag att introducera nästa gång eleverna ska hålla tal.

Jag tog bort bänkarna och katedern (som jag aldrig har framtill i klassrummet) och i stället skapade jag en tom yta för talaren med två-tre rader stolar framför. Att ha sin åhörarskara samlade framför sig gör det lättare för eleven att vända sig till dem. Det gör också att åhörarna får lättare att se sin förändrade roll, från elever i ett klassrum, till åhörare i en talsituation. Själv satt jag avsides framtill och spelade in med min mobilkamera. På så sätt fanns inte kameran direkt i elevens synfält och det blev lättare för eleven att vända sig mot kamraterna och inte bara mot läraren.

Efterarbete och uppföljning

Syfte:

• att träna kamrat- och självbedömning
• att bli medveten om brister och kvalitéer i den egna produktionen samt få fundera över hur talet kan förbättras.

Direkt efter talen anmälde ett par elever genast att de ville hålla sitt tal igen eftersom de upplevt att de absolut kunde bättre än vad de redovisat vid tillfället. Detta välkomnade jag och bad att få återkomma med tidpunkt. Innan detta skedde skulle dock eleverna själv få ge feedback på sitt och partalarens framförande. Inför nästföljande lektion lade jag därför varje elevs tal i deras svenskmapp på Google Drive. Därefter uppmanade jag dem att publicera talen på Youtube.

Eleverna använde sedan Youtubes annoteringsverktyg för att ge feedback på talen. Fördelen med att eleverna gav feedback på detta sätt, var att de verkligen tvingades titta på sina tal och ta ställning till vad som fungerade och inte fungerade på ett konkret sätt. Det gav mig dessutom värdefull information om vilken insikt eleven hade rörande sitt eget framförande. Dessutom behövde ju inte jag, när jag sedan gav respons ta tid att upprepa en massa saker som eleven själv redan insett och var medveten om. Eleverna fick också se partalarens presentation och de kunde på så sätt se hur man kunde ha samma innehåll, men att själva framförandet spelade stor roll för hur talet uppfattades och togs emot. Innan eleverna började ge feedback visade jag ett av talen som jag redan hade gett feedback på för att eleverna skulle se vilken typ av feedback det var jag ville de skulle ge.

Elever i ettan tycker generellt att det är svårt att ge feedback. De är väldigt generella och sällan negativa i sina bedömningar. Kamratbedömning och självbedömning är något man måste jobba kontinuerligt med, och under momentet gick jag runt i klassrummet, och både stöttade och gav råd till de som tyckte det var svårt. Vi det här tillfället pratade jag också med varje elev individuellt om huruvida de kunde tänka sig att göra om talet, när de nu spenderat tid med att fundera på vad som kunde förbättras. Detta resulterade i att drygt halva klassen valde att göra om sina tal, vilket kändes väldigt positivt.

Finish Line Door Mat av aaron på Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

Avslutning

De flesta eleverna uppfyllde samtliga kunskapkrav på E eller högre. I det fåtal fall där eleverna inte nådde målen berodde det dels på talskräck (vi lade upp en individuell plan för vad som ska uppnås under vårterminen) och dels på att de ändå hade skrivit en text som de läste upp rakt av. Det får vi jobba vidare med. Nästa år tänker jag återanvända den här uppgiften. Den kändes genomtänkt och eleverna lyckades bra med ett moment de brukar tycka är rätt svårt:)

Vem sätter du betyg på? Egentligen.

Jag fick mycket positiv respons igår på mitt inlägg om att återvinna material. Min avsikt idag var att skriva ett inlägg om ett lyckat sätt att lägga upp argumenterande tal i svenska på. Sen satte jag mig ner för att bedöma ett par eftersläntrande elevuppgifter. Därför blir det idag ett tråkigt, lite bittert inlägg med en anklagande ton. Om fusk och hemmaskrivna uppgifter. Så pedagogiskt osexigt. Jag gör det ändå.

Min grundpolicy är att när jag sätter betyg på mina elever så utgår jag från underlag som visar vad just den eleven kan. Inte vad de kan med hjälp av andra. Det är också den principen vi ska sätta betyg efter, om det inte uttryckligen står något annat i ämnesplanerna. När det gäller vissa skriftliga underlag, innebär det att de skrivs i skolan och ingen annanstans.

Nu har jag på sistone tänkt att jag kanske är rabiat. Många andra lärare verkar ju, som regel snarare än undantag, ta in hemskrivna alster. Jag kanske bara ska ha lite tillit? Och så har jag därför vid ett par tillfällen låtit elever komplettera eller färdigställa hemifrån. Vad händer? Jo, genast sitter jag där med flera texter som är uppenbart avskrivna. Obekväma samtal väntar. Tid tar det. Det är inte kul eller givande någonstans faktiskt.

By Carly Franklin at Flickr (CC BY-ND 2.0)

Är mina elever dåliga människor? Speciella på något sätt? Naturligtvis inte. Jag skulle säga att de nog är som tonåringar är mest. En del av dem gör vid något tillfälle bedömningen att de gärna vill ha ett bra betyg, men förmågan eller tiden eller intresset räcker för tillfället inte till, och andra saker (kanske till och med annat skolarbete?) prioriteras. Det är sannerligen mänskligt och de är lika fina för det.

Nej. Jag känner nog snarare ilska gentemot de lärare som sitter där med sina fina inlämningsuppgifter och sätter sina höga betyg och blundar för att den egna ämbetsmannautövningen sker på väldigt lösa grunder. Medan jag får bli den där besvärliga, misstänksamma kollegan och läraren som är så väldans petig.

Jag hoppas att jag har skrivit tillräckligt mycket och varit med tillräckligt länge för att inte behöva tala om, att jag vet att examinationer kan se ut på väldigt många sätt, att jag vet att man lär sig som allra mest när man arbetar tillsammans med andra, och att jag förstår att vissa examinationer är lämpade att genomföras i grupp. Etcetera. Etcetera.

Men jag hoppas också att den där ute som känner sig träffad av det här inlägget, har mod att öppna ögonen och se att det kanske finns skäl att ifrågasätta rättssäkerheten i den egna bedömningen.

Och nu kontrollerar jag mig för att inte raljera och utveckla och hötta ännu mer med fingret.

Hötta (skånska): att vifta hotfullt

Är jag effektiv? - Återvinning för lärare!

I veckan hade jag förmånen att delta vid ett möte med Edward Jensinger och skolförvaltningscheferna i Malmö Stad. Edward var där för att presentera Unos Uno med Malmöperspektiv. Unos Uno är ett treårigt forskningsprojekt som nu är över och som resulterat i en mycket läsvärd bok som kan laddas ner här: Att förändra skolan med teknik: bortom "en dator per elev" (Åke Grönlund, 2014). Jag var på mötet som representant för Pauliskolan.

En av de sakerna boken tar upp är att införandet av 1-1 (en dator per elev) innebär merarbete för lärarna. Inte ibland utan som regel. Dessutom tar det tid innan denna arbetsbörda minskar. Hur lång tid det tar är osäkert eftersom man inte kunnat se en minskad arbetsbörda under de tre åren forskningen pågått. De skolor som trots detta lyckats med sin satsning har bland annat en sak gemensamt: "en tillräckligt stor och användbar 'bank' av delade pedagogiska resurser som är känd och regelbundet används av alla" (Grönlund s. 39).

Edward och jag har dryftat det här tidigare - det här med att lärare måste använda varandras material mer. Jag har inte alltid varit positiv. Jag har hävdat att den förberedelseprocess som leder fram till ett undervisningsmoment i klassrummet är värdefull i sig själv och att man går miste om den om man använder andras material för mycket. Edward har menat att det inte är så svårt, och jag har nog i mitt stilla sinne tänkt att just den där biten förstår han inte riktigt.

Colorful Recycling Containers for Trash by epSos.de (CC BY 2.0)

Men sedan är det ju så att det kan dröja innan polletter trillar ner och jag vet inte riktigt vad det var som var avgörande denna gång. Kanske att Unos Uno-forskningen lyfter fram att det absolut viktigaste för framgång är att undervisningen är lärarledd, och att lärarens tid med eleven är helig. Kanske också insikten om att nästan allt jag gjort med elever detta läsår är nyproducerat material. Upplägg, innehåll, allt.

Är det rimligt? Denna fråga måste jag ju ställa mig själv. Är det effektivt? Använder jag min tid på ett ansvarsfullt sätt så att den kommer mina elever till gagn på bästa sätt? Jag är medveten om att jag förändrat min undervisning till det bättre på många punkter de senaste åren, och att det kräver mod och eftertanke att testa nya saker. Min vilja och goda förmåga att utveckla mitt hantverk är en av de saker jag är mest stolt över. Men kanske borde nästa mål vara att lära mig bygga vidare på andras och mitt eget arbete? Att  satsa vidare på saker som varit lyckade eller som kan bli det om jag ändrar på dem lite grann?

Vi gillar ju återvinning. Vi är måna om att inte slänga mat i onödan, om att låta kläder gå i arv och vara rädda om saker så att de kan användas länge, så att vi får mer för våra pengar och sparar på jordens resurser. Kanske vi - JAG - borde tillämpa detta synsätt även på min egen undervisning, så att jag inte står där en dag och upptäcker att mina resurser är slut, att jag är utarmad, och så att mina elever får så mycket som möjligt av det som är det viktigaste: min närvaro.

Listening Strategies - en färdig lektion för engelsklärare

Idag bidrar jag med en färdig övning i engelska som man kan använda för att träna strategier för listening. Här finns två svårighetsgrader, easy och intermediate. Jag använde den till engelska 6 men jag tror att den skulle kunna passa till engelska 5 också beroende på hur bra förkunskaper eleverna har. och beroende på hur man lägger upp det. Tidsåtgången är i runda slängar 30-60 min.

Introduktion

Eleverna får titta på ungefär den första minuten av videoklippet utan ljud. Jag ber dem fundera över vad klippet skulle kunna handla om, och antecknar stödord på tavlan. Syftet är att skapa förförståelse och aktivera det ordförråd de har.



Övningen

När eleverna har tittat ber jag dem skatta sig själv utifrån om de tycker det brukar vara lätt eller svårt att lyssna och förstå. Jag berättar för dem att övningen vi ska göra kan göras på två olika svårighetsnivåer. Eleverna delar upp sig och sätter sig på vars en halva av klassrummet utifrån sin självskattning.

Jag delar ut svarsformuläret som består av en transkription av det som sägs i videoklippet. Här finns dock luckor i texten och i luckorna saknas ett eller flera ord av talet i videoklippet. Svårighetsgraderingen består i att jag har tagit bort olika ord i de två versionerna.

Jag säger till eleverna att vi ska lyssna tillsammans och de ska försöka fylla i luckorna var för sig. Eleverna lyssnar och fyller i luckorna efter förmåga. Syftet är att identifiera ord och fraser i ett visst sammanhang, och att fundera över hur de stavas.

Efter övningen

Efteråt får eleverna jämföra sina svar med den de sitter bredvid, och resonera om vad där ska stå. Syftet är att de tillsammans hjälper och lär av varandra och får diskutera sina svar tillsammans med någon.

Alternativ: eleverna skulle också ha kunnat lyssna tillsammans i par och därmed haft möjlighet att pausa och lyssna om och diskutera vad de hör under tiden, i stället för efteråt.

Till slut tittar vi tillsammans på transkriptionen.

Alternativ: man skulle kunna titta på klippet en gång till för att efter jämförelsen stärka kopplingen mellan ljud och skrift.

Här finns dokumenten

Overcoming Obstacles - complete transcription
Easy version
Intermediate version

Mitt råd är att man skriver ut formulären och numrerar luckorna för det har jag inte gjort:) Videoklippet hittade jag först på TED och det finns en flippad lektion till den, ifall man skulle vilja gör mer med innehållet. Flippen har dock inte jag gjort:)