Anyway, när jag såg att en samling kloka personer på Twitter funderat på att skapa ett politiskt oberoende skolmanifest började jag fundera på om det ändå finns vissa lösningar jag vurmar för. Och det fanns det ju! Så här kommer två konkreta förslag som jag tror hade höjt svenska skolans kvalitet:
Mentorstjänster
Mycket av lärarnas administrativa arbete upplever jag ryms inom mentorsuppdraget, en syssla nästan varje lärare har. Här finns hemkontakter, frånvarorapportering, informations- och organisationsarbete och mycket annat beroende på ålder, skolform och kommun. Min erfarenhet är också att denna arbetsuppgift, som kräver mycket tid, inte syns på ett proportionerligt sätt i tjänstefördelningen.
I stället för att per automatik lägga mentorsuppdraget på lärare skulle jag vilja se mentorstjänster där en person ansvarar för en större mängd elever. I mentorsuppdraget skulle förutom de administrativa uppgifterna ingå att faktiskt vara mentor, i ordets rätta bemärkelse, till eleverna. Genom att ha möjlighet att göra klassrumsbesök i "sina" klasser och följa undervisningen i olika ämnen hade en sådan person mycket lättare kunnat skaffa sig en helhetsbild av elevernas skoldag och dynamiken i de olika klassrummen. Rollen som mentor hade också blivit tydligare eftersom denne inte samtidigt skulle sätta betyg på eleverna.
 |
| I wanna hold your hand av Joseph M Rosell på Flickr (CC BY 2.0) |
Brasklapp: jag vill härmed inte säga att all kontakt mellan lärare och hemmet skulle upphöra, men dessa samtal skulle vara fokuserade på elevens lärande och inte en massa annat.
Och PS. Det skulle inte läggas ytterligare undervisning på tjänsten i stället för mentorsuppdraget.
20/80-tjänster
I Daniel Pinks eminenta bok Drive, kan man läsa om vad som skapar inre motivation. Och precis som det inte är betyg för elever, är det faktiskt inte lönen för lärare. I stället är det autonomi, mening och flow i strävan efter mastery.
När jag för drygt tre år sedan blev IKT-utvecklare på 20% fick jag i praktiken det som Pink kallar FedEx Days - en dag i veckan att arbeta på egna projekt. I mitt fall fanns det naturligtvis ett uppdrag från rektor som beskrev vad som förväntades av mig, och mitt arbete skulle naturligtvis gagna skolan som helhet. Så det kanske inte är exakt en FedEx Day. Men uppdraget sammanföll ju med något jag brinner för: hur man kan använda IKT för att förbättra undervisningen, och detta fick jag använda 20% av min arbetstid till att tänka på, prova på, utvärdera och sprida. Och detta skapar flooow, och det i sin tur bereder vägen för mastery - skicklighet.
Alla lärare kan kanske inte ha 20/80-tjänster samtidigt, men det är min fasta övertygelse att om t.ex. var fjärde eller femte lärare kunde få ett år med en sådan tjänst, på en slags rullande basis så att det kommer alla till del, skulle skolutvecklingen få en jäkla kraft, hela kollegiet skulle stärkas, och lärare skulle bli utveckla sig själva och andra och bli ännu skickligare, i stället för att rusa omkring och kippa efter andan, med tusen sysslor och nätt och jämnt hålla näsan ovanför vattenytan.
Alltså...
Min lösning är alltså inte särskilt komplicerad eller ens kontroversiell för den bygger på något som väldigt många är överens om: låt lärare vara lärare - och inget annat. Med arbetsro och en renodlad pedagogisk lärartjänst med utrymme för utveckling av nya metoder, tror jag att man kommer riktigt långt med att förbättra svenska skolan.
Mer tankar finns, men detta var vad det räckte till en söndagskväll i influensans kölvatten. Godnatt.
Hej!
SvaraRaderaFör mig är kontakten med mitt barns lärare viktig. Utan att veta vad exakt du menar ska höra till mentor respektive ämneslärare, och för vilka åldrar du tänker dig dessa mentorstjänster, så vill jag bara ge min spontana reflektion utifrån egen erfarenhet.
Min son hade under år ett en ansvarspedagog som var vår kontaktperson, men som inte var lärare till honom i något ämne. De sågs varje dag på morgonsamling, och på fredag för gemensam utvärdering. Hon var fantastisk och jag har största förtroende för henne, men samtidigt saknade jag kontakten med de lärare som följde min sons läroprocesser på närmare håll. Jag kontaktade dem i vissa frågor, men kände dem inte särskilt bra vilket innebar en viss distans.
I år två fick min son en ansvarspedagog som också är hans lärare under många av veckans timmar. Jag upplever det som positivt. Jag har lättare att följa, fråga och diskutera både kring de praktiska frågorna som rör hans dagar, och också de mer komplexa utvecklingsprocesser han går igenom.
Frågan är hur man kan möta både behov av mindre belastning för dagens lärare och ändå ha en meningsfull dialog med vårdnadshavare. Är det ändå inte så att lärare behöver kommunicera allt detta till en mentor om den ska fylla någon bra funktion? Blir det inte då bara ett extra led utan att något försvinner?
Intressant med organisations- och kommunikationsfrågor i skolan tycker jag!
/Lisa
Jo, jag förstår ju hur du tänker. Min utgångspunkt är ju gymnasiet eftersom det är här jag jobbar. Jag tänker mest på all den tid jag genom åren spenderat på att diskutera saker som inte har någonting att göra med elevernas utveckling i mina ämnen. Anledningar till hög frånvaro, varför det går på det ena eller andra sättet i andra ämnen osv.
SvaraRaderaJag vill fortfarande ha föräldrakontakt. Den är viktig! Men jag vill att den i så fall ska handla om "rätt" saker. När jag tänker på mentorsrollen vill jag också att det ska ingå i den rollen att följa klassens undervisning. Inte alla lektioner givetvis, men flera i veckan. Då får mentorn en naturlig kontakt med läraren och har en bra bild av hur eleven fungerar i olika sammanhang - och dessutom en helhetsbild som läraren saknar.
Jag tror ändå att vinsterna i andra änden (tillsammans med 20/80-tjänster) hade varit så stora att eleverna hade vunnit på detta, men kanske är en annan typ av organisation lämpligare för yngre barn?