No pain, no gain? Avtalet 2012

I ett inlägg - Show me the money - från den 15/6 i år summerade jag mina känslor inför årets avtalsrörelse så här:

Den här avtalsrörelsen verkar det dock som om facket inte bara tänker vika ner sig som vanligt, så innan jag skiter i avtalsrörelsen för den här gången vill jag säga en sak. Jag har betalt i runda slängar 25.000 spänn till er [LR] under mina lärarår. Dags för verkstad. Stå pall för trycket. Vik inte ner er. Och till SKL och alla beslutsfattare. Pynta upp eller håll käften om hur fina och viktiga vi lärare är.

Den känslan.

Jag gillar mitt inlägg. Jag gillar min inställning att pengarna inte är allt. Jag gillar att mina känslor för yrket, och mina ambitioner, är oförändrade. Men faktum är att facket vek ner sig den här gången också. De 25,000 jag betalt fick jag inte mycket för. Det blev ingen verkstad. Allt var som vanligt. Förutom förväntningarna, viljan och jävlar anamman hos alla lärare förstås. Och i år är det den som kommer att göra skillnaden - för facken.

Jag kommer att säga upp mitt medlemskap i LR nu. Jag tycker helt enkelt inte att jag får valuta för pengarna. Jag inser vikten av att lärarna står enade och att det finns ett starkt fack, men i stället för att strejka som en markering för ett missnöje, får min markering - i alla fall för tillfället - bli att lämna en organisation jag inte har förtroende för.

I dagens SvD föreslår Jens Croneman, Philip Dante och Lars-Göran Hultberg i en debattartikel en rimlig lösning inför framtiden:

Nu behövs nya krafter i Lärarnas Riksförbund. Ni i styrelsen som röstade ja till avtalet bör ställa era platser till förfogande. Som ordförande bör Metta Fjelkner definitivt göra det efter detta misslyckade avtal

En annan snygg gest hade varit om ordföranden - vem som än sitter på posten i framtiden - uppbar samma lön som den genomsnittlige läraren. I stället för 96 278 kr i månaden.