Börja i innehållet - vart tar vi vägen sen?

En av de största personliga utmaningarna läraryrket ställt mig inför är, att för det första erkänna värdet i att släppa på kontrollen i klassrummet (och livet?), och den andra - och största - att sedan göra det. Jag minns mina tidiga lektioner, som förbereddes genom formulär där jag noggrant fyllde i vad vi skulle göra, vem som skulle prata när och om vad, och hur lång tid dessa olika delmoment skulle ta. Jag minns också min frustration när planeringen sprack och jag slets mellan att tvinga tillbaka eleverna in i min planering, eller ta vara på deras tankar och nyfikenhet och landa... Ja, landa var? Det var den okändheten som skrämde mig.

Fog av jrodmangr på Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)

Idag tittade jag på en föreläsning av Anne-Marie Körling på Bambuser, där hon pratar om samtalet och mötena som måste till i skolan, men också om att låta undervisningen ta avstamp i ett innehåll. Jag fick genast idéer om att inleda lektioner och moment med NÅGOT. En bild, en text, en pjäs... Ja, vad som helst som framkallar tankar, lust, och idéer. Och sedan låta de diskussioner och tankar som föds vara utgångspunkten för vilket mål vi ska bege oss mot. Tanken var spännande och jag njöt av att föreställa mig den.

Sen kom alla menen. Men den formativa bedömningen, då? Blir det inte otydligt för eleverna om målet ska växa fram och kanske kan ändras? Men om alla inte vill bege sig mot samma mål... Kommer jag att hinna med att göra olika? Kommer jag att glömma en massa och snurra till det? Kommer jag att framstå som... oproffsig då?

Men. MEN! Har jag inte alltid sagt att min största styrka som lärare är min förmåga och vilja att utvecklas? Har jag inte bara för någon vecka sen gett en av mina treor rådet att våga prova okända vägar för att det är där vi kan lära som mest, även om det blir pannkaka av alltihop? Har jag inte lärt mig att man inte ska vara så himla ängslig i klassrummet?

Jo. Jag har lärt mig allt det där, inser jag då. Och allt det där andra som jag inte lärt än - och det är mycket - det finns kvar därute. Redo att upptäckas! Men jag måste våga mig ut i det okända för att hitta det. Och så finns det ju det som Anne-Marie pratade om, som jag fortfarande måste lära mig - och det är att be om hjälp, att fråga, och att lyssna. Det är jag inte så bra på än. Så jag frågar er: är det någon som arbetat på det sättet jag beskriver ovan, och har lust att berätta om det?