Lärartycket i klassrummet!

Suisse Shop Bakery av Betty B på Flickr (CC BY-NC-NC 2.0)

För ca. två veckor sen blev jag efter en liten tweet organisatör till #lärartycket - en lärarstafett där 100 lärare ger sin bild av skolan - efter en fantastisk idé av Anne-Marie Körling. På bara några få dagar hade 100 lärare anmält att de ville skriva blogginlägg om sin syn på skolan för att motverka den ensidiga mediebilden, och även sen vi nått 100 har lärare fortsatt att anmäla sig.

Jag har aldrig mött Anne-Marie, eller de flesta av de lärare som anmält sig, utan den kontakt vi haft har vi haft via Twitter. Ändå har vi nu tillsammans skapat en kanal för lärare att tillsammans ge sin bild av den svenska skolan, där bloggen haft över 11,000 pageviews sedan starten, och hashtaggen #lärartycket oräkneliga träffar på Twitter, sedan Anne-Marie för första gången föreslog den.

I kölvattnet av detta (och med ett 30% större Twitternätverk än tidigare;) funderar jag över hur man skulle kunna engagera elever med hjälp av ett liknande upplägg? Poängen med att låta eleverna skriva för webbpublicering har för mig alltid varit att det finns en mottagare. Tidigare har jag låtit eleverna rikta sig till exempel mot lokala beslutsfattare i syfte att påverka eller på annat sätt engagera. Till viss del har man varit beroende av dessa beslutsfattares goda vilja - att de tar sig tid att efter inbjudan läsa och titta på elevernas alster.

Men tänk om man inte behöver bjuda in dem? Tänk om det eleverna gör också kan få ett eget liv och sprida sig snabbt, så att beslutsfattarna självmant söker sig till det eleverna har skrivit. För att de inte kan undgå att höra talas om det. För att de måste, om de inte vill bli skrivna på näsan offentligt. Som jag ser det behövs ett fåtal basala ingredienser för att lyckas med något sånt här:

• Ett nätverk där folk lätt kan sprida sitt budskap eller sitt stöd för ditt budskap (Twitter, Facebook)
• En fantastisk idé som är enkel och väcker gehör och fyller ett behov
• En organisation som realiserar tanken och gör att idéen fungerar på ett konkret plan

Så. Det som nu återstår för mig och mina kollegor är att fundera över hur man bär med sig en sådan här idé in i klassrummet. Men in ska den, för vad kan engagera mer än att veta att det man gör spelar roll!

En påse bokstäver!

Under långhelgen har min äldste son, 4 år, varit hos mormor ett par dagar. Han kom hem igår - med en påse bokstäver. De hade rivit sönder lappar och sen hade Sam skrivit bokstäver på dem. A och S var favoriterna och där fanns sammanlagt 40 stycken lappar. Ungefär. Så när Sam kom hem ville han att leken skulle fortsätta.

Vi sorterade lapparna, och det visade sig att det även fanns figurer (trianglar och kvadrater), och något obestämbart som Sam bestämde var krumelurer. Krumelurerna skulle ligga på bordets kant. Figurerna skulle vara instängda i en ring av små ljusstakar. Bokstäverna skulle läggas ut på bordet och kontrollräknas. 41 blev det!

Sedan ville han riva nya lappar i andra färger som jag skulle skriva bokstäver på - tjocka och smala - Jag gjorde fina S som han ville använda för att träna åttor på, och det gjorde han i olika storlekar. Efter det rev och en låååång bit som han skrev siffror på, 1-8. Han ville mäta lillebror (3 mån) och då behövde han ett måttband. Lillebror var åtta lång, visade det sig.

Som pedagog är det omöjligt att sitta och leka så här med ett barn och inte fundera över hur man skulle kunna stöpa om situationen för att passa ett gymnasieklassrum. Hur lockar man fram det engagemanget, den uppfinningsrikedomen och den glädjen som Sam hittade i sin påse med bokstäver? Hur blir bokstäverna och krumelurerna till ord och till texter? Hur kommer färgerna och formen in? Hur ska jag prata med eleverna kring deras produktion för att de ska tycka det är så här roligt?

De konstruktiva, positiva frågorna är viktiga, men även de svåra frågorna har en funktion. Sam och jag pratade om vilka S har var mest nöjd med och han fick hjälp att sätta ord på skillnaderna som fanns mellan de lyckade S:en och de han var mindre nöjd med. Men vad hade hänt om Sam hade fått betyg på sina S? Eller hur skulle det påverka hans S om jag sa att han skulle få godis (bara) om han gjorde dem riktigt fina? Och hur ska jag planera undervisningen för att hinna sitta ner och föra de här samtalen med varje elev?

Mina barn är inte fortbildning. Fortbildning är en riktad insats med ett givet innehåll som äger rum inom arbetets ramar och finansieras av min arbetsgivare. Men att umgås med mina barn, kan kännas lika lärorikt för mig som bra fortbildning. De hjälper mig att ställa kreativa frågor och de hjälper mig att se vilken inställning till kunskap jag vill fortsätta utveckla, eller - i många fall - återuppliva, hos mina elever. Så, efter jul när jag intar mitt skrivbord igen, då ska den där påsen med bokstäver följa med. Om inte Sam har hittat på något annat att göra med den, så klart!

Författarbesök av Mårten Sandén

Foto: Arild Vågen (CC BY-SA 3.0)
"Mårten Sandén at Göteborg Book Fair 2011"

Sedan i höstas arbetar min man som skolbibliotekarie på Kirsebergsskolan i Malmö och de senaste veckorna har han varit med och organiserat författarbesök och skrivarworkshop med barn- och ungdomsförfattaren Mårten Sandén. Eftersom jag blev väldigt inspirerad av att höra om Sandéns metod, vill jag gärna rekommendera honom!

Sandén har besökt sjuorna på Kirsebergsskolan samt åk 7-9 på Segevångsskolan och med varje klass har han haft ett tretimmarspass där han dels berättat om sin egen metod som författare men framförallt fått igång en berättarprocess att bygga vidare på hos samtliga elever!

Sandéns metod är utformad på ett sådant sätt att eleverna, genom olika övningar, bygger berättelsen muntligt innan de börjar skriva. Det gör att eleverna har en bra grund att arbeta vidare ifrån när författarbesöket är över.

Utöver detta (men ack så viktigt) så funkar Sandén väldigt bra i klassrummet. Han kan föra en högstadieklass framåt idémässigt under tre timmar utan att gruppen tappar fokus och han är bra på att plocka upp och ge feedback på deras idéer, så att de kommer vidare på ett bra sätt.

Du kan läsa mer om Sandén och anlita honom via Författarcentrum

Lärartycket 3 - Var ligger mitt fokus?

Jag tar över #lärartyckets stafettpinne från Kristina Alexanderson som skrev inlägget Lärarens röst - mötet och insikten

Två nyheter om lärare har dominerat debatten om yrket de senaste dagarna. Först kom Lärarförbundet med larmrapporten om att en av sex lärare har lämnat yrket sedan de avslutat sin utbildning och sedan fick vi veta att lärare över hela landet i onsdags marscherade för att överräcka namnlistor till ansvariga kommunpolitiker. Kravet är 10 000 i månaden mer i lön och bättre villkor.

Jag tycker att fackföreningarna, politiker och allehanda tyckare har varit väldigt bra på att påtala vad som inte funkar i skolan. Vad som sedan krävs för att åtgärda alla dessa problem har också många försökt finna svar på, med varierande framgång.

Bra nog så. Men väldigt liten medial plats ges åt allt det härliga som händer i skolan varje dag och allt det inspirerande utvecklingsarbete som pågår (ja, förutom det Jan Björklund förfasade sig över - och missförstod - nämligen hur iPads kan användas i undervisningen)

I min vardag har jag därför valt att inte fokusera på:

• att jag ibland är stressad
• att det ibland blir konflikter 
• att det finns en hel del byråkrati och pappersarbete

I stället väljer jag att fokusera på (ingen inbördes ordning):

• att jag tycker det är roligt att sitta och planera ihop ett nytt moment och få alla trådar att knytas ihop i målens slutknut
• att prata bedömning, kunskaper, och utveckling med elever
• att jag i stort kan planera min egen arbetsdag
• att läraryrket befinner sig i en fantastiskt spännande period av utveckling vad gäller metoder och kunskapssyn
• att jag får åka ut och föreläsa om IKT och formativ bedömning
• att jag får så mycket inspiration av ett nationellt lärarkollegium via webben
• att känna pulsen av att vara omgiven av 500 tonåringar

Och en del karameller suger jag extra mycket på:

• Känslan som uppstår när man har 25 personers fulla och odelade uppmärksamhet som i en liten ask
• Känslan som uppstår när poletter trillar ner
• Känslan som uppstår när elever glömmer att de är i skolan för att de är så upptagna med att utvecklas
• Känslan då man lyckas lösa konflikter och alla känner sig som vinnare

Att prata om saker som inte funkar är viktigt och nödvändigt. Att bara prata om saker som inte funkar är förkastligt och skadligt. Därför tycker jag det ska bli fantastiskt härligt att få se vad 100 lärare har att säga om både det som är mindre bra, bra och fullkomligt fantastiskt med att vara lärare!

För fler av mina historier om vad som är härligt med skolan, besök min blogg på För Det Vidare
På #lärartyckets första inlägg hittar du en lista på fler som skrivit och som ska skriva för #lärartycket

Camilla Lindskoug, gymnasielärare svenska och engelska, IKT-utvecklare, @thesmoosch