Varför är det så? Och varför är det så svårt att infria chefens önskemål om en läsårsplan för undervisningen? Till och med jag hör ju att det är en bra föresats. På pappret i alla fall. Problemet är bara att jag aldrig följer de där planerna. Med åren när översikten blivit bättre smyger det sig också in en vag oro om att jag "missar" viktiga saker jag borde ha tagit upp. Fått med. Bara för att jag gjort annat än jag från början planerat.
colourbox.com |
Det blir så tydligt varför jag inte kan planera färdigt hela projekt och uppgifter innan jag har eleverna framför mig och omkring mig. De är ju den viktigaste ingrediensen! Jag måste veta var de befinner sig som grupp, kunna känna av dem och föreställa mig hur jag ska göra, hur jag ska formulera ett problem för att de ska bli sugna och nappa, innan jag sätter igång och planerar mer i detalj.
Läsårsplaneringar och sommarjobb i all ära. Ju längre jag arbetar, desto mindre roll spelar de i mitt yrkesliv (glöm för en stund att jag sitter här och skriver, det gills inte!). Det är klassrummets virtuos jag vill vara. Och när man väl står där och tillsammans (eleverna må inte alltid veta hur mycket "tillsammans" det faktiskt är) har listat ut vad man ska göra ett tag framöver, ja, då är det naturligtvis dags att sätta igång och jobba, och förbereda, och planera. Så, min chef - och eleverna med - kan visst få en läsårsplan. Men den kommer att vara vag. Och den kommer att åtföljas av en stor brasklapp som säger: "planerna kan komma att ändras"!
Vilket härligt inlägg! Jag håller verkligen med dig!
SvaraRadera