Webbens nyckelord: social

Man kan lugnt säga att den sociala aspekten genomsyrar det mesta av webben sedan ett par år tillbaka. Allt kan gillas, favoriseras, kommenteras och diskuteras. Och detta är bara de sociala handlingar som erbjuds på de flesta handels- och publiceringssajter. Naturligtvis finns också de renodlat sociala sajterna där den digitala samvaron står i centrum: Facebook och Twitter för att nämna några centrala giganter.

Begreppet irl (= in real life) känns numera förlegat och får en mer att tänka på svunna tider, då Internet präglades av anonymitet. Diskussioner kring säkerhet och fula gubbar florerade. Idag är det inte många som drar sig för att väldigt öppet och ibland något gränslöst visa vem de är med all tänkbar tydlighet. I Facebookgänget får du inte ens vara med om du är anonym. Facebook klagar ifall du har en tydligt "anonym" identitet. och inte många försöker slingra sig. Vad är poängen med Facebook om folk inte kan hitta dig, och inte vet vem du är?

Social Media 01 by  Rosario Ochoa (CC BY 2.0)

Som jag skrivit innan i inlägget Twitter - och kvinnan med två ansikten suddas gränserna mellan det privata och professionella lätt ut i de sociala medierna. I framtiden lär fler roller och indentiter blandas ihop. Den generation som sedan tidig tonår figurerat på Internet och skapat sig en digital identitet som med tidens gång kan bli rätt fyllig, kommer i livets olika skeden att få tillfälle att fundera över hur sjutton de ska sudda ut det förlutna eller stöpa sig själv i nya former. Övergångarna från studentliv till arbetsliv, från singel- till parliv, från barnlöshet till föräldraskap och, slutligen från arbetsliv till pension, kommer alla att ge oss anledning att begrunda de digitala versionerna av våra jag. Sanningen är att vi idag inte har någon egentlig, sakligt grundad översikt över vad eventuell social gränslöshet på webben kan innebära för oss i framtiden.

Den som har varit försiktig, betänksam och selektiv när det gäller statusuppdateringar, bilder och kommentarer kommer kanske att klara de här övergångarna bättre. Eller så kommer så många att "lida" i sviterna av åratals medial överexponering att ingen kommer att känna sig villig att döma andra, av rädsla för att ens egna aktiviteter ska synas mer ingående. Vill man vara positiv kan man hoppas att detta kommer att  göra mänskligheten mer förlåtande, vidsynt och accepterande.

Webtreats Social Media Magic Marker Icons by webtreats (CC BY 2.0)

Ska man återkomma till hur ens digitala identitet kan påverka den professionella sfären kan man konstatera att värdet av det man tidigare kallade ett "stort nätverk" har en helt annan tyngd idag. Man kan lätt föreställa sig att det är mer effektivt att skicka ut en efterlysning via sitt sociala medienätverk, där alla på en sekund kan se ens önskan om sommarjobb, uppdrag, lägenhet, eller borttappad DJ-dator (Mark Ronson i förra veckan), än vad det tidigare var att ringa till alla i Rolodexen för att förhöra sig om samma sak. Naturligtvis kunde man väl sätta sin sekreterare på det, men då skulle hon ju kanske inte hinna knattra in morgonmötets viktiga PM på skrivmaskinen.

Ens professionella validitet och värde speglas ju också i de profiler man har på nätet. På Twitter skapar musiker en fanbase genom att belöna retweets med att idolen följer en. Eller, om man ska vara cynisk, att idolens assistens följer en. Har du tillgång till en del nyckelperoner med tusentals viktiga kontaker på Facebook eller LinkedIn ökar du dramatiskt dina chanser till arbetstillfällen, men också det faktum att dessa viktiga personer har valt att följa eller liera sig med dig är naturligtvis en signal till andra att du också är lite viktig.

Cross, St Pancras Old Church, London
by GanMed64 (CC BY 2.0)

Samtidigt finns det en tendens att numera påtala digital lösaktighet. När Tila Tequila till slut hade över miljonen vänner på MySpace var det ju inte precis en fjäder i hatten att vara en av dem. Inte kändes den vänskapen så speciell då. Och känslan av att ha prostituerat sig själv när man önskat sig @LilTwist som följare på Twitter genom att på hans uppmaning retweeta ett meddelande och sedan INTE blir följd, är inte kul. Det föder till och med en smula bitterhet. (Eftersom han är typ 18, och jag är 35 och borde veta bättre, har jag dock förlåtit honom).

Avslutningsvis. Vid årsskiftet kunde man på Facebook få en vacker, snirklig sammanfattning i text av sitt Facebookår. Det var trevligt och lite vemodigt. Med denna i åtanke kan jag redan för mitt inre öga se den app, som i livets slutskede samlar in all den information som under ens livstid publicerats på webben, för att effektivt bearbeta, frisera och producera en multimedial (och interaktiv) dödsruna av den sociala varelse som varit - du.