Twitter - och kvinnan med två ansikten.

När det gäller sociala medier har jag nog generellt haft en grov uppdelning som lyder: Facebook för det privata, och Twitter för det professionella. I livet har jag haft en uppdelning som lyder: arbeta på jobbet; var ledig hemma.

De här gränsdragningarna har successivt suddats ut i takt med att jag arbetat allt intensivare med webben i klassrummet, och gränsen mellan vad som är privat och professionellt ställdes på sin spets när jag för någon vecka sedan skaffade mig en privat, och relativt hemlig/anonym Twitterprofil.

By istolethetv (CC BY 2.0)

Varför gjorde jag det, då? Ja, lite för att jag ville prova vad det skulle innebära och för att jag tycker att man måste prova olika saker om det är meningen att man ska kunna råda andra i liknande frågor på ett trovärdigt sätt. Men krafsar man gömmer sig andra funderingar bakom beslutet. På Twitter är det huvudsakligen IKT-folk som följer mig, och det har också blivit det jag i huvudsak twittrar om. Men, allt eftersom att jag använt Twitter mer, har jag också velat twittra om andra saker, och ungefär här dyker det upp en intressant fråga: vilken bild vill jag att mina kollegor (som jag sällan eller aldrig träffar irl) ska ha av mig?

Min privata Twitter är på engelska, handlar mycket om musik (droghyllande, snuskig musik om kvinnor, livet och makt. Bland annat), kryddat av mer eller mindre oseriösa observationer och funderingar. Inget jag skäms över. Jag kan tänka mig att ta en diskussion om hip-hop, även om jag ägnade 90-talet åt det, och oseriösa tankar har ju alla. Men vill jag att det ska vara det folk tänker på när de ser mitt namn? Twitter är trots allt ett utmärkt ställe att knyta professionella kontakter på.

By Surian Soosay (CC BY 2.0)

Samtidigt som jag alltså testar att tala med kluven tunga på Twitter, märker jag att min livsuppdelning (jobba på jobb och var ledig hemma) haltar betänkligt. Det kommer ofta sms från eleverna på kvällarna och både på Facebook, Twitter och nätet i övrigt pysslar jag ju med jobbrelaterade saker. Samtidigt sitter jag ibland på jobbet och letar mixed tapes och lullar runt både på webben och vid skrivbordet.

Den enda slutsats jag kan dra är att mitt privata och professionella liv inte är åtskiljt på samma sätt som förr. Läraren Camilla är människan Camilla, och tvärtom i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare. Att jag är en bättre lärare på grund av detta är jag säker på; att jag är en bättre mamma och sambo, det vet jag inte riktigt än. Och häri finns nog framtiden. Om mina två Twitter-konton i framtiden ska mötas får jag fundera på. Och så får jag nog rådfråga mina två lärartestare som följer min "hemliga" profil.