När datorerna stjälper mer än hjälper - vad gör man då?

Under ett möte med mina svensklärarkollegor i morse nämndes återigen ett problem som flera lärare stöter på i det dagliga arbetet, nämligen att eleverna inte förmår koncentrera sig när de har tillgång till sina datorer under lektionstid, samt att elever i allt högre utsträckning under terminens gång låter bli att ta med sina datorer till lektioner, ibland uttryckligen för att ge sig själv studiero. Den stora boven har av många elever identifierat som: Facebook. Finns det där, "KAN man helt enkelt inte låta bli."

Här finns det stora skillnader mellan olika klasser och program på vår skola och därför saknar jag erfarenhet kring hur man som lärare löser den här typen av problem. I mina klasser har jag enstaka elever som ibland "missbrukar" datorerna på ett sätt som inverkar på deras skolarbete, men det är inte så på klass- eller gruppnivå.

www.colourbox.com

Eftersom jag saknar egen erfarenhet av att lösa detta problem tenderar mina råd till kollegorna att bli för generella. En utgångspunkt är ju naturligtvis att om datorerna används så tar eleverna med dem, vilket kan vara en nyckel i vissa klasser. Jag har också tidigare påtalat att datoranvändningen för eleverna i huvudsak är nöjesfokuserad när de kommer till oss, och att det är vår uppgift att lära dem använda datorn som ett arbetsredskap. I vissa klasser kanske denna process även måste innebära att elevernas tillgång till datorerna ökar endast i takt med att datorn genomgår denna förvandling i elevernas ögon. Och - naturligtvis har jag lyft fram samtalet, snarare än regler och förbud, som en viktig framgångsfaktor i sammanhanget.

Faktum kvarstår dock: jag saknar KONKRETA FÖRSLAG och EXEMPEL på hur andra lärare med erfarenheter av ovanstående dilemma har löst detta! Därför EFTERLYSER jag nu detta! Kör hårt i kommentarfältet är ni snälla:)

Webbens nyckelord: social

Man kan lugnt säga att den sociala aspekten genomsyrar det mesta av webben sedan ett par år tillbaka. Allt kan gillas, favoriseras, kommenteras och diskuteras. Och detta är bara de sociala handlingar som erbjuds på de flesta handels- och publiceringssajter. Naturligtvis finns också de renodlat sociala sajterna där den digitala samvaron står i centrum: Facebook och Twitter för att nämna några centrala giganter.

Begreppet irl (= in real life) känns numera förlegat och får en mer att tänka på svunna tider, då Internet präglades av anonymitet. Diskussioner kring säkerhet och fula gubbar florerade. Idag är det inte många som drar sig för att väldigt öppet och ibland något gränslöst visa vem de är med all tänkbar tydlighet. I Facebookgänget får du inte ens vara med om du är anonym. Facebook klagar ifall du har en tydligt "anonym" identitet. och inte många försöker slingra sig. Vad är poängen med Facebook om folk inte kan hitta dig, och inte vet vem du är?

Social Media 01 by  Rosario Ochoa (CC BY 2.0)

Som jag skrivit innan i inlägget Twitter - och kvinnan med två ansikten suddas gränserna mellan det privata och professionella lätt ut i de sociala medierna. I framtiden lär fler roller och indentiter blandas ihop. Den generation som sedan tidig tonår figurerat på Internet och skapat sig en digital identitet som med tidens gång kan bli rätt fyllig, kommer i livets olika skeden att få tillfälle att fundera över hur sjutton de ska sudda ut det förlutna eller stöpa sig själv i nya former. Övergångarna från studentliv till arbetsliv, från singel- till parliv, från barnlöshet till föräldraskap och, slutligen från arbetsliv till pension, kommer alla att ge oss anledning att begrunda de digitala versionerna av våra jag. Sanningen är att vi idag inte har någon egentlig, sakligt grundad översikt över vad eventuell social gränslöshet på webben kan innebära för oss i framtiden.

Den som har varit försiktig, betänksam och selektiv när det gäller statusuppdateringar, bilder och kommentarer kommer kanske att klara de här övergångarna bättre. Eller så kommer så många att "lida" i sviterna av åratals medial överexponering att ingen kommer att känna sig villig att döma andra, av rädsla för att ens egna aktiviteter ska synas mer ingående. Vill man vara positiv kan man hoppas att detta kommer att  göra mänskligheten mer förlåtande, vidsynt och accepterande.

Webtreats Social Media Magic Marker Icons by webtreats (CC BY 2.0)

Ska man återkomma till hur ens digitala identitet kan påverka den professionella sfären kan man konstatera att värdet av det man tidigare kallade ett "stort nätverk" har en helt annan tyngd idag. Man kan lätt föreställa sig att det är mer effektivt att skicka ut en efterlysning via sitt sociala medienätverk, där alla på en sekund kan se ens önskan om sommarjobb, uppdrag, lägenhet, eller borttappad DJ-dator (Mark Ronson i förra veckan), än vad det tidigare var att ringa till alla i Rolodexen för att förhöra sig om samma sak. Naturligtvis kunde man väl sätta sin sekreterare på det, men då skulle hon ju kanske inte hinna knattra in morgonmötets viktiga PM på skrivmaskinen.

Ens professionella validitet och värde speglas ju också i de profiler man har på nätet. På Twitter skapar musiker en fanbase genom att belöna retweets med att idolen följer en. Eller, om man ska vara cynisk, att idolens assistens följer en. Har du tillgång till en del nyckelperoner med tusentals viktiga kontaker på Facebook eller LinkedIn ökar du dramatiskt dina chanser till arbetstillfällen, men också det faktum att dessa viktiga personer har valt att följa eller liera sig med dig är naturligtvis en signal till andra att du också är lite viktig.

Cross, St Pancras Old Church, London
by GanMed64 (CC BY 2.0)

Samtidigt finns det en tendens att numera påtala digital lösaktighet. När Tila Tequila till slut hade över miljonen vänner på MySpace var det ju inte precis en fjäder i hatten att vara en av dem. Inte kändes den vänskapen så speciell då. Och känslan av att ha prostituerat sig själv när man önskat sig @LilTwist som följare på Twitter genom att på hans uppmaning retweeta ett meddelande och sedan INTE blir följd, är inte kul. Det föder till och med en smula bitterhet. (Eftersom han är typ 18, och jag är 35 och borde veta bättre, har jag dock förlåtit honom).

Avslutningsvis. Vid årsskiftet kunde man på Facebook få en vacker, snirklig sammanfattning i text av sitt Facebookår. Det var trevligt och lite vemodigt. Med denna i åtanke kan jag redan för mitt inre öga se den app, som i livets slutskede samlar in all den information som under ens livstid publicerats på webben, för att effektivt bearbeta, frisera och producera en multimedial (och interaktiv) dödsruna av den sociala varelse som varit - du.

Tydlig avsikt när det gäller IKT i samhällsprogrammets examensmål

Från colourbox.com

När jag för ett antal månader sedan läste ämnesplanerna för svenska 1 och engelska 1 måste jag säga att jag blev besviken. Jag tyckte inte att ämnesplanerna tryckte nog på förmågan att orientera sig i digitala miljöer, och använda digitala redskap.

När jag nu till slut har gjort slag i saken och läst merparten av de lagar och förordningar som reglerar gymnasieskolan - i den ordning vi har fått oss föreskrivna - känner jag mig lugnare. I examensmålen för samhällsprogrammet står det tydligt:

Utbildningen ska behandla mediernas och informationsteknikens förutsättningar och möjligheter. Eleverna ska därför ges möjlighet att utveckla dels kunskaper om kommunikation och om hur åsikter och värderingar uppkommer, dels färdigheter i att kommunicera och presentera sina kunskaper, bland annat med hjälp av digitala verktyg och medier... Utbildningen ska  därför utveckla elevernas förmåga att söka, sovra och bearbeta information med källkritisk medvetenhet. 

Detta är väl relativt löst formulerat, men läser man sedan Kommentarerna till examensmålen (s. 259) framgår det än tydligare att man lägger vikt vid det här (min kursivering):

Kommunikation och modern medie- och informationsteknik betonas i examensmålen och är viktigt för hela utbildningen, inte bara för medieinriktningen. Med medier avses budskapets bärare och med informationsteknik de tekniska förutsättningarna att förmedla. Information sprids genom en mångfald av olika medier på ett sätt som innebär att den enskilda människans möjligheter att sprida åsikter snabbt, såväl lokalt som globalt, ständigt utvecklas. Detta ställer stora krav på samhällsmedborgarna att behärska de nya medier som utvecklas och att kunna använda dem i det dagliga livet. I utbildningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om kommunikation och om hur åsikter och värderingar uppkommer. De ska också ges möjlighet att utveckla färdigheter i att kommunicera om och presentera sina kunskaper, bland annat med hjälp av digitala verktyg och medier. Det ställer krav på att arbetssätt som inkluderar detta ingår i utbildningen, och att olika typer av relevanta verktyg är tillgängliga för eleven.

Oavsett vad som står angivet i de enskilda ämnesplanerna är det alltså centralt for programmet att eleverna ges goda möjligheter att utveckla sin förmåga att navigera och bli goda medborgare i Den Nya Världen: Internet.

Vilka förkunskaper har eleverna egentligen?

När vi skulle börja med en-till-en förde våra rektorer fram idén att vi inte behövde kunna så mycket om datorer och webben (de skulle nog inte hålla med om att det var exakt så de uttryckte sig, men det uppfattades så av många) för att använda det i klassrummet. Argumentet för detta var att eleverna kunde så mycket att de skulle kunna sköta den tekniska och webbiga (eget ord) biten på egen hand.

Jag håller inte med. Först och främst är det en ansvarsfråga. Läraren ansvarar för kvaliteten på undervisningen och då måste man behärska sina verktyg. När det gäller dessa verktyg är det dessutom naivt att tro att dessa inte påverkar undervisningen - både vad gäller innehåll och sättet man genomför den på. Dessutom håller jag inte med om att elever i har den typen av datorvana när de anländer till gymnasiet. Däremot är det vår skyldighet att se till att de har den när de lämnar oss.

2009 genomförde .se, Medierådet och World Internet Institute en undersökning med syfte att undersöka hur Internetanvändningen såg ut bland barn och ungdomar. Jag har sammanställt det jag tyckt var intressant i en presentation. Som utgångspunkt har jag haft frågan: vad måste vi tänka på när vi tar emot våra elever till en-till-en-undervisning på gymnasiet?

Unga svenskar och internet

View more presentations from CamillaLindskoug.

Med tanke på att undersökningen nu har ett par år på nacken, mailade jag .se för att höra om de hade en ny liknande undersökning på gång. Jag har dock inte fått svar, men låt oss hoppas att uppdaterad info finns i faggorna.

PS. Detta är en presentation som är menad att läsas, inte att ha som bakgrund till en muntlig presentation. Bara så ni vet att jag vet att sådana inte ska se ut så här..:)

Hur ställer sig Sveriges Kommuner och Landsting till sociala medier?

I dagarna fick jag via min chef en skrivelse från SKL om hur kommunerna bör förhålla sig till sociala medier. Jag blir alltid lite mörkrädd när det ska till en massa regleringar som jag tror ska begränsa mig i klassrummet eller göra det yxigare att jobba effektivt. Därför var det med viss bävan jag bläddrade i dokumentet.

Den första frågan man som bloggare och twittrrare bör ställa sig är vilka sociala medier man använder privat och vilka som ingår i tjänsten. Om man gör det i tjänsten blir dessa alster allmän handling och faller under de lagar och riktlinjer som gäller för det.

Som exempel kan man ta min blogg. Jag har startat och huvudsakligen drivit den på min fritid, men under innevarande år även på arbetstid med min chefs goda minne. "För att kommunikationen ska anses ske i tjänsten bör det finnas ett beslut eller någon from av godkännande från behörig arbetsledare", står det i skriften. Det finns det ju här, men samtidigt har ju initiativet funnits hos mig och bloggen skrivs så att säga inte på uppdrag av min arbetsgivare. Den är helt enkelt något som anses kunna gagna kollegorna och därför får jag använda arbetstid till att skriva i den. Eftersom de här gränsdragningarna inte alltid är lätta, uppmanar SKL varje enskild kommun att upprätta policydokument som gör det lättare att göra de här bedömningarna. Eftersom man ska kunna lämna ut allmänna handlingar på begäran menar SKL också att myndigheten måste ha inloggningsuppgifter till denna typen av sidor. När det gäller ett helt Google-konto där man förvarar allt mellan himmel och jord är ju det minst sagt känsligt.

Vad gäller då när man publicerar elevernas arbete på webben? Detta görs ju helt inom undervisningens ramar och kan därför aldrig kallas privat på något sätt. Däremot är ju det innehållet mer underlag för bedömning än kommunikation utåt mot medborgarna. Dock påpekar min chef att alla prov, underlag och dylikt är arbetsmaterial och därmed allmän handling, därmed även material på webbplatser och sociala medier.

Dessutom är det så att allmänna handlingar inte för förstöras eller gallras om man bedömer att de kan vara av värde för "rättsskipning, förvaltning, och forskning", vilket ju är en väldigt vid formulering. Rent hypotetiskt skulle man ju kunna anta att mina elevers webbsida om Malmö hade kunnat utgöra ett underlag för någon som skulle vilja forska i ämnesövergripande, digitala arbetssätt. En annan regel är dock att handlingar kan förstöras (med viss varning och frsit) när de inte längre är aktuella.

Oavsett hur de enskilda kommunerna väljer att se på de sociala medierna, är det nog viktigt att IKT-aktiva pedagoger funderar över hur man vill att huvudmannen ska förhålla sig till lärarsidor på Facebook, tipsbloggar, elevproducerade bloggar, wikis, informationswebbar och twitterflöden, och att man förbereder sig på att det kommer att finnas regleringar kring denna typ av kommunikation. Adjö, Vilda Västern. Välkommen, civilisation? Vi får se vad det blir när stadsjuristen kommer på skolbesök i augusti.

Betyg, omprov och kompletteringar.

On the rails by Parksy1964 (CC BY 2.0)

På måndag sätts betygen för ettorna och tvåorna. Klockan 12.00. Klockan klämtar för dig? Domedagen? Förtrollningen bryts? Jag befinner mig mitt i omprovscirkusen, och har naturligtvis fått tillfälle att reflektera över denna bisarra situation.

Ungefär en månad innan betygen sätts börjar jag få en tydlig uppfattning (i form av faktiska underlag och inte bara allmän lärarkänsla) av var kursbetygen kommer att landa. Och i samma veva ser jag vad som saknas för att de skulle få ett högre betyg. I början av min lärarbana hade jag bara omprov (ett fåtal) för de elever som riskerade IG. Allt eftersom åren led tyckte jag att även de elever som saknade enstaka kriterier för högre betyg borde få möjlighet att komplettera för dessa.

Hur går man då till väga? Ja, det blir ju att sätta sig ner och skapa uppgifter som täcker in de kriterier som saknas, och provtillfällen med förberedelsetid som blir rimliga för eleven. Följden av detta blir ju dock att kursen så att säga kokas ner till någon slags essens. Om bara DESSA två momenten klaras av på DENNA nivån, DÅ blir det...ja, välj valfritt betyg. I stället för en kort omprovsfas har terminens sista månader utvecklats till en i hög grad individualiserad, målsökande examinationsperiod.

Som lärare ställs man i de sista skälvande timmarna inför den nästan omänskliga situationen att sitta där med denna sista examination för en elev och tänka - det är detta enda prov det hänger på; betyget står och faller med detta. Samtidigt som elevens glada ansikte och alla trevliga stunder i klassrummet flimrar för ens ögon. Då är det inte lätt att bedöma lika objektivt som man gjorde alla de där andra gångerna under kursens gång.

Egentligen skriver jag detta eftersom jag är mitt uppe i det och vill påminna mig om ett par saker.

• Det är inte detta enda prov det hänger på, utan allt man gjort på kursen. Man kan lika gärna säga att det var det misslyckade provet innan jul som sänkte skutan.
• Uppgifterna man gjort är en slags essens, ett minsta möjliga extra, och någonstans bestämde man sig ju för att detta faktiskt var vad som behövdes för ett visst betyg, och då har det säkert varit en korrekt bedömning av läget.
• Ett betyg är ett betyg. Varken mer eller mindre. Elevernas framtid står och faller inte med detta enstaka betyg även om det kan kännas så i stunden.
• Använd kollegornas nyktra ögon. Bedöm elever åt varandra.

Med dessa sista råd till mig själv återgår jag till de rafflande texterna och videoklippen om de engelskspråkiga ländernas uniformerade yrken. Berätta gärna för mig: hur fasicken gör ni?

Twitter - och kvinnan med två ansikten.

När det gäller sociala medier har jag nog generellt haft en grov uppdelning som lyder: Facebook för det privata, och Twitter för det professionella. I livet har jag haft en uppdelning som lyder: arbeta på jobbet; var ledig hemma.

De här gränsdragningarna har successivt suddats ut i takt med att jag arbetat allt intensivare med webben i klassrummet, och gränsen mellan vad som är privat och professionellt ställdes på sin spets när jag för någon vecka sedan skaffade mig en privat, och relativt hemlig/anonym Twitterprofil.

By istolethetv (CC BY 2.0)

Varför gjorde jag det, då? Ja, lite för att jag ville prova vad det skulle innebära och för att jag tycker att man måste prova olika saker om det är meningen att man ska kunna råda andra i liknande frågor på ett trovärdigt sätt. Men krafsar man gömmer sig andra funderingar bakom beslutet. På Twitter är det huvudsakligen IKT-folk som följer mig, och det har också blivit det jag i huvudsak twittrar om. Men, allt eftersom att jag använt Twitter mer, har jag också velat twittra om andra saker, och ungefär här dyker det upp en intressant fråga: vilken bild vill jag att mina kollegor (som jag sällan eller aldrig träffar irl) ska ha av mig?

Min privata Twitter är på engelska, handlar mycket om musik (droghyllande, snuskig musik om kvinnor, livet och makt. Bland annat), kryddat av mer eller mindre oseriösa observationer och funderingar. Inget jag skäms över. Jag kan tänka mig att ta en diskussion om hip-hop, även om jag ägnade 90-talet åt det, och oseriösa tankar har ju alla. Men vill jag att det ska vara det folk tänker på när de ser mitt namn? Twitter är trots allt ett utmärkt ställe att knyta professionella kontakter på.

By Surian Soosay (CC BY 2.0)

Samtidigt som jag alltså testar att tala med kluven tunga på Twitter, märker jag att min livsuppdelning (jobba på jobb och var ledig hemma) haltar betänkligt. Det kommer ofta sms från eleverna på kvällarna och både på Facebook, Twitter och nätet i övrigt pysslar jag ju med jobbrelaterade saker. Samtidigt sitter jag ibland på jobbet och letar mixed tapes och lullar runt både på webben och vid skrivbordet.

Den enda slutsats jag kan dra är att mitt privata och professionella liv inte är åtskiljt på samma sätt som förr. Läraren Camilla är människan Camilla, och tvärtom i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare. Att jag är en bättre lärare på grund av detta är jag säker på; att jag är en bättre mamma och sambo, det vet jag inte riktigt än. Och häri finns nog framtiden. Om mina två Twitter-konton i framtiden ska mötas får jag fundera på. Och så får jag nog rådfråga mina två lärartestare som följer min "hemliga" profil.