Vän med eleverna på Facebook? Jo, kanske ändå.

Jag har tidigare dragit en tydlig gräns när det gäller elever och Facebook i mitt inlägg "Vän eller inte på Facebook? Du behöver inte välja!". När eleven har slutat kan jag tänka mig att vara vän. Och eleven själv måste fråga. Detta har berott på att jag vill skilja på mitt privata och professionella jag. Det har också berott på att jag inte vill behöva tänka så noga på vad jag säger på Facebook.

Efter att ha läst The Facebook Effect kommer jag på mig själv med att börja undra om jag ändå inte kan tänka mig att ha elever som vänner. Det är Zuckerbergs resonemang kring idén att man inte är anonym på Facebook som har fått mig att fundera. Han menar att man sköter sig bättre, och tänker på vad man säger och hur man säger det när man inte kan vara anonym, och att det är bra att folk gör det. I TIME magazines sista nummer för året skriver Lev Grossman:

Anonymity may allow people to reveal their true selves, but maybe our true selves are not our best selves. Facebook makes cyberspace more like the real world: dull but civilized.

Mitt retusherade jag. Mark är säkert också retusherad.

Detta fick mig att undra: vad är det jag säger på Facebook (så att mina 150 vänner kan se det) som jag inte kan säga inför eleverna? Och om det är så att sådana uttalanden finns - borde jag i så fall säga dem överhuvudtaget? Naturligtvis kan det vara så att eleverna avslöjar saker som jag hellre inte hade vetat. Saker som gör att jag som vuxen måste agera, eller saker som gör att jag tvingas se på dem med andra ögon. Det kan å andra sidan också vara så att jag får en fylligare bild av vem de är bortom och utanför mitt klassrum och den roll de spelar där. Information som ger mig fler verktyg att vara en bra pedagog, eller som bara rätt och slätt är trevligt för att mina elever är trevliga personer.

En annan fundering är den att jag ibland upplever att elever inte ser lärare som människor. I alla fall inte som "vanliga" människor. Men om det finns en sådan tydlig demarkering mellan den person jag egentligen är och den person jag väljer att projicera för eleverna, ja, då kanske inte det är så konstigt. Om de får en fylligare bild av mig och vem jag är, med olika människor och i olika situationer, då blir jag kanske också mer människa, än lärare.

Artikeln i TIME är bra eftersom Grossman både hyllar och ifrågasätter. Bland annat diskuterar han komplexiteten i mänskliga relationer och ifrågasätter Facebooks förmåga att spegla dessa:

For all its industrial efficiency and scalability, its transhemispheric reach and its grand civil integrity, Facebook is still a painfully blunt instrument for doing the delicate work of transmitting human relationships [...] However much more authentic the selves we present on Facebook are than they were in the anonymous Internet wilderness that came before it, they still fall far short of our true selves, and confusing our Facebook profiles with who we really are would be a terrible mistake. We are running our social lives over the Internet, an infrastructure that was not designed for that purpose, and we must be aware of the distortions it creates or we will be distorted by them. The standard cliché for describing viral technology like Facebook has always been, "The genie is out of the bottle." But Facebook inverts that. Now Facebook is the bottle, and we're the genie. How small are we willing to make ourselves to fit inside?

Detta tål naturligtvis att tänka på, men tänka på det kommer jag att göra, för det känns inte längre självklart att inte vara vän med eleverna på Facebook. Vad säger ni?