Tidigare i år skrev jag ett inlägg som citerade Malcolm Gladwells bok Blink. Citatet beskrev en undersökning som visade att elever som befann sig i "a smart frame of mind", dvs. ett mentalt läge där de kände sig smarta, presterade bättre än elever som befann sig i "a stupid frame of mind." Nu har jag precis läst Predictably Irrational av Dan Ariely. Han visar på många andra undersökningar med samma resultat: försökspersoner som påmints om ålderdomens krämpor rör sig långsammare, asiatiska kvinnor presterar bättre i mattetest när de påmints om sin etnicitet (vi har fördomar som säger att asiater är bra på matte), och sämre när de påminns om att de är kvinnor (kvinnor är enligt liknande fördomar sämre på matte), o.s.v.

Som lärare slår det mig med allt större kraft vilket enormt pedagogiskt värde det måste ha att jag kan framkalla ett mentalt tillstånd hos mina elever som gör att de identifierar sig med adjektiv som: smart, aktiv, kunnig, intresserad och kapabel. Människor som t.ex. är svårt sjuka har ett "happy place" som tillflyktsort. Det kan vara ett minne som är särskilt harmoniskt, lugnande och härligt. Genom att tänka på detta, genom att förflytta sig till sitt "happy place" kan personen lättare stå ut med stundens svårigheter. Inför nästa prov ska jag tillsammans med mina elever försöka skapa ett "smart place". Fortsättning följer.