Hjärnan och överflödig information

Jag läste precis en utomordentligt intressant bok om hjärnan och hur den fattar beslut, faktiskt den första fackbok sedan Freakonomics (Steven D. Levitt, Stephen J. Dubner, 2005) som riktigt fångade mig! Boken jag pratar om är The Decisive Moment av Jonah Lehrer, och där finns ett avsnitt som är relevant speciellt för oss lärare.

Lehrer berättar om den främre hjärnbarken (pre-frontal cortex) som är den delen av hjärnan som är unik för människan – vårt logiska center som tolkar och kopplar samman all information från resten av hjärnan. Den här hyllade delen av hjärnan har dock sina brister, vilket gör att den är lätt att lura eller förvirra om man bara vet hur (vilket till exempel reklammakare och försäljare vet!). En av de saker som lurar den främre hjärnbarken är överflöd av information. När vi har för mycket information blir det svårt för hjärnan att bedöma vilken information som är relevant vilket resulterar i att vi fattar felaktiga belsut. Lehrer skriver så här:

“This cortical flaw has been exacerbated by modernity. We live in a culture that’s awash in information; it’s the age of Google, cable news and free online encyclopedias […] this abundance comes with hidden costs. The main problem is that the human brain wasn’t designed to deal with such a surfeit of data. As a result, we are constantly exceeding the capacity of our prefrontal cortices, feeding them more facts and figures than they can handle. It’s like trying to run a new computer program on an old machine; the antique microchips try to keep up, but eventually they fizzle out.” p.154

Lehrer fortsätter förklara, genom att beskriva olika undersökningar som gjorts och en av dem handlar om elever och studie- och yrkesvägledare på universitet. SYV:arna blev ombedda att bedöma på vilket sätt de trodde att ett antal förstaårsstudenter skulle klara sina studier. De fick mycket information: ansökningsuppsatsen till universitetet, information från elevens gymnasieskola, resultat från personlighets- och yrkestester och provresultat. De fick också träffa och intervjua eleverna. SYV:arnas prediktion jämfördes med en enkel matematisk formel: värdet av deras betygsgenomsnitt från gymnasiet och ett enda standardiserat prov, vars sammanlagda resultat gav en prediktion om deras framtida studieprestation. Det visade sig att den matematiska formeln var mycket mer korrekt när det gällde att förutspå eleverna studieresultat. SYV:arna hade varit så belarmrade med information att de hade låtit helt irrelevanta faktorer styra bedömningen.

Förutom att den här boken både roade och väckte viktiga tankar i varje kapitel så tycker jag att ovanstående är tänkvärt just när man sysslar med webben och undervisningen. Vi måste i ännu större utsträckning än vad vi gör idag hjälpa eleverna att hitta redskap som hjälper dem att sortera och sovra (Delicious, kanske?) information så att de lättare kan ignorera den information som är irrelevant. Här tror jag vi har lång tid kvar, och forskning i frågan hade varit intressant att se – men det skadar sannerligen inte att börja tänka på saken!
Vill man läsa mer av Jonah Lehrer kan man besöka hans blogg, The Frontal Cortex där man kan hitta många intressanta artiklar!